honochhennes

Just nu är jag jättekluven. Känns som att jag står och tittar på hur mitt liv faller samman igen.

Det var längesen jag kände den här känslan. Känslan av total hopplöshet, som att jag inte alls har

kontroll längre.

Jag är rädd och ledsen. Det är för mycket jag inte kan styra över.

De två senaste veckorna har varit helt snurriga. Jag har mått både psykiskt och fysiskt dåligt.

Det är som att en del av glädjen jag hade i mig har försvunnit bort. Jag känner mig ensam nästan hela tiden. Jag vet att jag inte är själv. För jag har vänner och familj. Men känslan av ensamhet är något som går att känna oavsett hur många människor som står runt omkring.

Jag är ingen eftermiddag-/kvällsarbetare heller. Har insett hur mycket ångest det ger mig att behöva jobba 14:30-23. Men det kommer att vara så varannan vecka i minst 6 månader till. På något sätt måste jag lära mig att hantera det. Idag har jag haft så mycket ångest och mått så dåligt att jag inte ens orkade gå till jobbet. Men det är bara 3 arbetsdagar kvar denna vecka sen. Så dem ska jag klara! Absolut. Jag får ta en dag i taget och verkligen försöka kämpa.

 

En annan stor anledning till att jag mår dåligt är att jag blivit tvungen att säga hejdå till en person jag haft i mitt liv i ett år. Hon har gett mig så otroligt mycket glädje och skratt. Utan henne hade jag inte varit där jag är idag. När vi träffades var jag trasig, arbetslös och orkade inte med mycket. Hon fick mig att öppna ögonen för min egen styrka. Hon visade mig att jag hade så otroligt mycket att ge, som jag hade glömt. Men henne vid min sida kände jag mig odödlig. Det var som att jag kunde klara av vad som helst. Jag gick på så många möten och intervjuer som jag klarade galant. Innan hade jag inte ens orken att knappt söka jobb. Hon blev min drivkraft. Kärleken jag kände för henne gick inte att beskriva med något annat. Jag hade inte känt så innan. Inte så intensivt och starkt.

Hon är en person med världens största hjärta. Generös, vänlig, vacker och stark. Jag beundrar henne för hennes vilja. Hon har ett riktigt dåligt jobb, men hon går dit varje dag och kämpar som tusan! Det är såna människor jag vill ha i mitt liv. Som tillför mitt liv en massa positivt. Tyvärr så valde hon att vi skulle gå skilda vägar för lite mer än 3 månader sen. Det var det jobbigaste och hemskaste jag någonsin varit med om. Att behöva vara utan henne gjorde mig förkrossad. Men jag var tvungen att gå vidare. Var tvungen att försöka titta åt andra håll och sluta tråna efter henne.

2 månader senare blev jag kär i en annan. Det gick snabbt och var intensivt. Jag gav mitt hjärta till henne, något trasigt och förkrossat. Men jag ville att hon skulle ha det.

När jag gjort det, så kom den där andra personen tillbaka. Berättade att hon gjort ett misstag. Att hennes hjärta fortfarande tillhörde mig. Mitt hjärta började blöda och efter det har jag sakta men säkert fallit samman ännu en gång.

 

Att vara kär i en person, och ha en annan person som kommer tillbaka som man känner så starkt för. Det är det jobbigaste i hela världen, i alla fall för mig.

Under hela den här tiden så har jag haft dem båda i mitt liv och det har känts så himla bra. Fast det då och då varit stormigt såklart.

Detta blir visst en lång text, men det jag ville komma fram till är att jag och hon jag var med förut, vi har nu bestämt för att bryta allt. Det finns för mycket känslor mellan oss. Som aldrig skulle fungera i en vänskap bara. Det skulle antagligen förstöra oss mer.

Fast just nu känns det inte som att det skulle kunna bli värre. Jag är ledsen och mår dåligt.

För jag kommer sakna henne varje jävla dag. Jag kommer tänka på alla roliga och bra stunder vi har haft. Allt som jag ville att vi skulle uppleva tillsammans. Allt som bara är borta nu.

Jag har sån enorm jävla separationsångest. Både över att vi har brytit kontakten och för att jag inte kommer att kunna träffa min nya kärlek på 2 veckor.

 

Jag är rädd. För hur ska man kunna veta vad som egentligen är rätt eller fel här i livet? Vad är menat och inte?

Jag känner att jag alltid vandrar på någon slags väg, som aldrig leder fram till det jag vill. Det är som att jag hela tiden svänger av helt fel. Vandrar i cirklar. Och nu börjar mina vandringskänglor få hål i sulorna och fötterna blöder av allt vandrande.

När ska jag få vila? När ska jag känna mig nöjd, som att jag är helt trygg. Självklart ska man inte bara nöja sig och sluta gå, att gå framåt i livet är något som alla måste göra varje dag. Men när det är som att stå och stampa på ett motionsband, där du står på samma ställe, då är det inte okej.

 

Jag vill lära mig att älska mig själv till 100%. Jag är en ganska egoistisk människa. Men det är stor skillnad på att vara egoist och att älska sig själv. Det ena är ytligt och det andra inerligt. Jag vill känna den där inre glöden och kärleken. Passion och lycka. Äkta, på riktigt.

Det må finnas tusentals egobilder på mig. Folk ger mig komplimanger. Säger att jag är snygg, fin, vacker osv osv. Och jag bara sväljer och sväljer. Det är som att livet leker med mig. Jag är som en liten fisk. Komplimangerna sitter på krokar, jag sväljer dem, livet drar upp mig ur vattnet. Jag kvävs nästan där ovanför ytan. I sista sekund kastar livet ner mig i vattnet igen. Jag återhämtar mig, mår bättre. Men sen börjar allt om igen.

Jag måste lära mig att sluta nappa på betet. Se inuti mig själv och finna något helt annat.

Jag vet inte vart jag kommer finna det. Eller om jag vill leva det liv jag lever just nu. Men jag har ingen aning om vad som bör ändras eller vad jag ska göra. Så jag fortsätter bara leva som det är nu. Och hoppas på det bästa.

 

Hoppas på att kärleken jag känner just nu är rätt. Att den kommer ge mig allt jag behöver och att jag kan ge minst lika mycket tillbaka. För om jag börjar älska mig själv så kan jag också älska andra på ett helt annat sätt. Inte bara törsta efter mer och vara egoistisk hela tiden.

 

Första steget på min väg, som jag nu hoppas är den rätta vägen, det är att lära mig leva utan en människa som jag älskar otroligt mycket.

 

Och mamma, du läser ju säkert detta. Som vanligt, oroa dig inte för mig! Jag klarar mig.

 

Nu ska jag gå tillbaka till att ha en värdelös tv-eftermiddag. Förhoppningsvis finner jag lite hunger också och kan äta om en stund.