honochhennes

Det kanske inte är så konstigt egentligen att jag får ångest ibland. När livet har dundrat på i 120 och jag knappt har hunnit med. Bältet sitter liksom inte på, och tanken på att krocka gör mig svimfärdig. I mitt huvud skapas ständigt hinder. Jag är inte lika bra problemlösare som jag kanske är att på att identifiera problemen. Eller skapa fantasiproblem i mitt huvud som inte ens har eller kommer ske.
Tidigare i mitt liv har jag verkligen bara levt dag för dag. Jag la mig tillgänglig på jobb lite när jag kände för det, alltså när jag bodde i Västerås och jobbade på ICA lagret. Jobbade väl i princin 50% skulle jag säga. Medan jag nu jobbar mer än heltid. Den senaste löneperioden hamnade jag på 185 timmar. Vilken är det mesta jag jobbat under en månad, i hela mitt liv.
Det är jobbigt fysiskt och mentalt att jobba så mycket, men jag vet ju också att jag måste jobba i princip de timmarna nu framöver tills jag går i pension. Nej det är inget skämt. Jag kommer aldrig kunna gå ner i tid och vara sån som när jag är typ 50 år går ner till kanske 75%, som många gör. Vilket känns ganska stressande. Men allt är för att vi ska kunna bo i vårt drömhus. Vi har själva valt denna situation. Och jag älskar självklart mitt jobb. Det gör jag. Och jag gnäller inte över situationen. Det bara slår en i ansiktet ibland. När man är en sån person som jag är. Som hela mitt liv varit ganska flyktig. Som alltid har velat kunna göra spontana saker. Men det är svårt att få till sånt nu. Jag och Sara har inte ens haft en ledig helg tillsammans detta år. Förutom när vi åkte till Sälen, men då hade vi ju människor runt oss 24/7. Men 11-12 maj ska vi äntligen få vara lediga tillsammans. Tror det är väldigt viktigt att vi försöker rå om varandra också. Inte bara bygger på företaget och huset. Vår egna relation är minst lika viktig.
Jag försöker att analysera min ångest. För i natt kunde jag knappt sova. Då kändes det som att jag hade en elefant som satt på mitt bröst. När det sen blev morgon så kände jag bara sån ångest. Och jag får liksom ångest av att jag har ångest. För jag vill inte ha det. Sen att inte riktigt veta vart den kommer ifrån. Men jag försöker fundera över det. Mycket tror jag är jobbet. Att tiderna är så otroligt oregelbundna. Men jag har ju ändå valt att jobba inom restaurang. Men som på ICA till exempel. Då jobbade jag alltid eftermiddag/kväll först, men det fungerade inte. Jag behövde ha den där rutinen att jobba kl 06-15. Då blev hela mitt liv mycket enklare. Då kunde jag få in saker efter jobbet. Att jobba typ 8-17, 9-18 nu hade ju varit drömmen. Men mitt schema är typ 9-20.30 någon dag, 8-15 någon dag, 9-19 en dag, 11:30-20:30 en dag. Ja ni ser ju. Helt oregelbunden. Jag blir liksom knäpp i huvudet. Jag har inte ens koll på hur jag jobbar imorgon i princip. Måste kolla det ikväll innan jag går och lägger mig. Sen att jobba sådär konstigt gör att jag känner mig stressad över att inte ha tid till att vara vid huset och renovera. För vissa veckor slutar jag 19 eller 20:30 typ 4 dagar. Då känns det som att det försvinner så himla mycket. Det är nästan så att jag känner att jag skulle behöva ha två jobb. Typ ett städjobb där man börjar kanske 05 på morgonen, sen gå till restaurangen och jobba lunchen där. Så man kan sluta typ vid 15-16 om dagarna. För jag bara känner att det försvinner så mycket tid. Och dagar då jag börjar 11:30. Hur mycket hinner man med då? Ja visst det är väl prioriteringar. Om jag kliver upp sjukt tidigt skulle jag ju kunna vara vid huset innan jobbet också. Herre gud vad mycket tankar. Om någon läser det här så kommer den ju bli knäpp av mig.
Sen att jag är så himla introvert har ju verkligen visat sig vara en enorm styrka och svaghet i arbetet. Låt mig förklara, styrkan är att jag verkligen går in i mig själv och arbetar jäkligt hårt, snabbt och noggrant. Jag vill att varje burgare som jag lägger upp på brickan ska vara så himla bra den bara kan vara. Jag arbetar bra under stress och press, och jag tycker att jag verkligen kan prestera. Jag har alltid varit bra på att prestera. Det var nog därför jag passade in väldigt bra på ICA lagret också. Där fick man sitt plockorder. Sen var det bara att göra den så snabbt och noggrant man bara kunde. Anledningen till att det tillslut inte fungerade där var att kroppen tog stryk. Hade det inte varit så tungt hade det nog gått ett tag till.
Men sen min svaghet. Att jag blir så otroligt drenerad av den sociala biten. Jag blir helt slut i huvudet. Det allra bästa är när det är massor att göra, då har vi alla våra egna stationer. Vi gör liksom vårt. Jag har inget problem med att kommunicera och göra arbetet bra. Men till exempel nu inför sommare, då är det typ 10 stycken nya som ska läras upp. Ni kan ju bara tänka er hur det känns för en introvert hjärna. Jag blir helt slut. Jag tappar liksom allt. Jag tappar kontrollen. Men jag vet ju hur mycket de behövs, för att vi andra ordinarie ska kunna få någon slags ledighet i sommar. Vilket jag inte ens vet om jag kommer kunna ta. Jag är otroligt beroende av varje liten krona. Om någon utomstående skulle titta in i vår ekonomi, alltså den är inte dålig, men om någon såg alla utgifter vi har, skulle den tycka att vi var galna. Alltså allt är ju som sagt för vår gemensamma dröm. Allt är för något högre, något bättre. Men det är jävligt galet. Det måste jag säga själv också. För självklart går det ihop. Men det går bara ihop på två heltidslöner tills vi går i pension.
Ta inte allt detta som att jag bara klagar. För det gör jag inte. Jag reder ut tankar genom skrift. För jag vet att jag inte behöver gå till någon och prata om detta. Jag är inte deprimerad. Jag har bara ångest. Ångest över saker som bara behöver nystas ut. Jag behöver liksom få ordning och reda på mitt liv. Behöver ha bättre koll på allt. Bättre struktur. Liksom jobba, äta mat, renovera huset och ha egentid både med mig själv, Sara och vänner/familj. Det är det som känns så snurrigt just nu. För som sagt, med mitt schema så känns det som att jag måste utesluta saker, som att jag inte hinner med eller kan ha sån koll eller rutin som jag vill. Jag lever för rutiner, men de är helt nollade just nu.
Hur ska jag få till dem? Förstår inte riktigt.
Nu har jag i alla fall fått skriva av mig lite grann. Så nu ska jag byta om till arbetskläder, sen blir det nog renovering när Sara slutar jobbet kl 15. Själv är jag ledig idag, men jag var tvungen att först städa hela lägenheten. Kände att jag kan inte må bra om det inte är fint runt omkring mig. Något måste vara i ordning i alla fall.

Yes. Vi hörs!

Den känslan när man sitter och pratar djupt om döden. Om hela känslan och essensen runt det. Och spotify slumpmässigt slår igång en låt med en klocka som tickar. Vilket upplevdes som neråt. Mot slutet. Vad är oddsen? Eller är det inte alls slumpartat? Är kanske inget av det som händer av en slump. Kanske är många, eller alla de saker som händer menade. Som en påminnelse om att vi inte står ensamma mot universum. För hur sjukt vore det inte egentligen om det bara var vi och våra hjärnor, absolut inget annat.
Dessa fyra väggar. Är de egentligen fyra, som en box. Eller är det kanske en oändlig cirkel som aldrig tar slut. Att vi antingen kan gå varv efter varv, eller faktiskt kan sluta den så småningom.
De där djupare frågorna får mig att vrida min själ in och ut, fram och tillbaka. För är jag endast en liten prick, utan något större. Eller har jag inte upptäckt mitt innersta väsen och alla dess former än.
Om det är så kanske jag inte vill gå i just dessa skor. Inte vandra på dessa vägar. Vart leder alla tusentals stigar som slingrar sig genom skogen? Är jag verkligen rädd för det okända?
Jag har skrivit så många frågor, men utelämnar gärna några frågetecken, för jag vet inte om jag vill fråga alla dessa saker.
Jag vill egentligen inte att allt ska vara bestämt. Att det bara är så det ska vara. För jag vill vara fri. Att göra det jag vill. Utan förbehåll. Men jag förstår också att saker behöver vara som de är. Utan att jag kan låta mig svepas iväg. Även fast tanken är mycket svindlande. Den gör mig yr, men samtidigt lämnar den ett härligt brus som är svårt att bara släppa.

Vad hette brustabletten du gav mig nu igen?

Nu var det längesen sist. Knappt så att jag kan skriva snabbt på tangenterna längre då det var så otroligt längesen jag använde en dator senast. Men det är väl som att cykla antar jag. 
Mycket har hänt sen sist jag skrev. Jag var tvungen att ta bort min header (bilden längst upp på bloggen) eftersom att texten som stod på den inte alls stämmer längre, jag pluggar inte religionsvetenskap. Andra saker hände. Som att Sara gick in och blev delägare i en restaurang. Som vi nu driver tillsammans. Jag måste ju ändå säga att jag driver den med henne, oavsett om jag står som ägare eller så. Vi är ett fantastiskt team, finns nog en hel del par som inte skulle kunna arbeta tillsammans, men jag tycker att vi gör det väldigt bra. Vi kompleterar verkligen varandra och vi vet vad den andra vill och vill ha gjort. Så det är som en maskin som bara går. Jag har säkert skrivit om Frasses innan. Har inte kollat vad mina senaste inlägg handlat om. Men en liten update är ändå bra. 
Förutom det så är det flytt på gång. Lägenheten är såld och ny ägare får tillträde den 27e juli. Så vi håller på och ska förska packa ihop allt. Anledningen till flytt är för att vi köpt ett hus! Det är helt otroligt faktiskt. Det stod det i headern också "jakten på drömhuset och önskan om barn". Om det är ett drömhus återstår att se. Alla som ser huset i befintligt skick tror nog att vi är galna. Det ser otroligt slitet och gammalt ut. Men vi ser potentialen. Ibland har jag tvivlat. Men ju mer jag är där så känner jag att detta kan bli väldigt bra. Vad gör vi tills huset är renoverat och klart då? Jo vi har fått låna en lägenhet som vi kommer att bo i provisoriskt. Vilket är under en relativt lång period. För tanken är att starta upp renoveringen i april nästa år, sen så beräknas det väl ta kanske 1 och 1/2 år att få det klart för inflytt. Men jag tror att tiden kommer gå snabbt ändå. Det är så mycket att göra så vi kommer inte hinna sitta och fundera och rulla tummarna direkt. Jag och Sara ska bli mini-snickare och försöka att inte vara i vägen på bygget, utan faktiskt lära oss en massor och kunna göra mycket på vårt hus själva. Kunna känna oss stolta när det väl är klart och veta att mycket är byggt med våra händer också. Vilket ju också kommer underlätta framtida underhåll på huset, då vet vi en del om vad som ska göras.
Önskan om barn står fortfarande högt på listan. Det är bara det där att få in det i rätt tid. Men jag börjar mer och mer känna att det nog inte finns någon rätt tid. Står vi där i byggkaoset med ett barn på armen, ja då får det väl vara så då. Ibland tänker man på ekonomin att det inte finns utrymme för tre i vår familj just nu. Men samtidigt så lever vi ju bara nu. Klart det finns utrymme om man bara vill. Det går att ta av så mycket annat och göra andra prioriteringar. Samt att när man väl börjar resan mot barn så finns det ju inte heller några garantier. Ingen vet hur lång tid det kan ta. Om det ens går. Man kan inte anta att man kan bära ett barn, finns så många fysiska saker som skulle kunna sätta stopp. Bara för att vi t.ex skulle inseminera om ett halvår så betyder det ju inte att vi har ett barn i vår famn 9 månader senare. Ibland kanske saker måste ske nu, om de ska ske alls.  

Ja, det var en liten uppdatering om hur livet ser ut just nu och lite tankar. Jag har saknat att skriva och funderar på att ta upp det igen. Delvis kanske det skulle vara kul för andra också att ta del i allt som sker, eftersom att det är rätt mycket just nu. Och sen tycker ju även jag själv att det är roligt att kunna gå tillbaka och läsa om vad jag skrivit. Förr var det ju mycket deppigt och ledsamt. Men nu är jag på en helt annan plats i mitt liv. Som nog är lite roligare att följa. 
Sen så har jag ju min "nya" systemkamera som jag köpte i 30års present till mig själv förra året. Så det skulle kunna fyllas ut med lite roligare bilder också. 

Nu ska jag avrunda, för min sambo kommer nog hem snart, hon har varit på Pinchos och ätit, men min energinivå är något låg idag så jag kände för att stanna hemma och vila innan en jobbperiod på 8 dagar i rad startar. Men det ska ändå bli kul för nu är sommaren här och det är då trycket på gäster i restaurangen är som högst. 

Hej så länge! 

Det är inte ofta längre, men ibland dyker den upp. Ångesten. Känslan av maktlöshet.
Jag har legat i sängen ett bra tag nu och verkligen försökt pressa ihop ögonen. Försökt att inte tänka på sånt som känns jobbigt. Försökt att stänga ute alla ljud, alla funderingar, men så plötsligt så känner jag den där krampaktiga känslan i bröstet, då måste jag dra ett extra djupt andetag, för annars känns det inte som att jag får tillräckligt med luft. Jag suckar till för säkert tionde gången på inte alls lång tid. Zoe klättrar upp över mitt bröst och det känns som att hon väger 50 kilo. Milton ligger nere vid fotänden och hans snorkiga snarkningar är öronbedövande. Så tillsist bestämmer jag mig för att ta datorn och lägga mig på soffan. För nu behöver jag det som jag alltid behöver när tankarna tar över huvudet och ångestkänslan tar över kroppen, närmligen mina ord. Tangenterna under mina fingrar.
Oftast så hjälper det verkligen mig. Att se orden, och se hur meningar bildas. Jag önskar att jag tog mig mer tid till att skriva. För jag vet ju hur mycket jag älskar det. I stället för att sitta och meningslöst bara bläddra upp och ner i olika flöden på sociala medier så hade jag kunnat suttit här och bara skrivit.

Igår när jag satt på flygplanet hem från Spanien så skrev jag ner detta: Där satt jag på vardagsrumsgolvet, i min första egna lägenhet, och såg hur lågorna flammade upp från den nya gråa IKEAmattan. När jag tog tändaren och tände på så var jag som i trans, jag kunde inte styra min egen kropp, det var som att en demon slöt sin hand kring min och tryckte på knappen och lät elden leka lätt över det som fanns framför mig, plötsligt vaknade jag upp och förstod vad jag höll på med. Jag ryckte snabbt åt mig filten som låg på soffkanten precis bredvid mig och la den över den lilla brasa jag precis skapat. Den slocknade och en konstig lukt av bränt syntetmaterial spred sig i rummet. Vad hade jag precis gjort? I all min ångest så hade jag alltså tänt eld på min vardagsrumsmatta, vad ville jag ha ut av det? Jag lämnades inte med någon bra känsla, tvärt om. Den natten var jag tvungen att ta dubbel dos av atarax. Jag var så rädd. Både för mig själv och för ångesten som brände i mitt bröst.

Jag skrev alltså det där igår, ett minne, från cirka 10 år sen. Ibland kommer de över mig. Minnena från förr. Hur det var och kändes då. När jag verkligen mådde dåligt. Det kan hjälpa mig om jag mår dåligt nu. För då kan jag nästan skratta åt min nuvarande ångest, som faktiskt inte är något alls i jämförelse med förut. När jag tänker på allt jag känt så kan jag ibland fundera över om det verkligen är sant, om det verkligen är mitt eget liv jag tänker tillbaka på, eller om det är någon annans. För det känns så overkligt. Hur orkade jag ta mig igenom allt det där mörkret som varje dag genomborrade mig? Kanske har min känslighet inte bara nästan dränkt mig, utan faktiskt även räddat mig. Jag har så otroligt nära till känslor, nära till andra människors känslor, nära till upplevelser som ibland inte bara känns inuti utan också flera meter utanpå. Jag har haft väldigt nära till ångesten. Väldigt små saker har fått mig att tappa fotfästet. Men sen så har vi ju allt det där underbara också, alla de små underbara sakerna. Som jag fått sån stor känsla ifrån. Som den där gången när jag bodde i Sundsvall, jag hade varit på någon fest, mått dåligt och bestämt mig för att gå hem. Innan jag kom hem så låg det en stor fotbollsplan som jag var tvungen att gå över. Jag hade kommit ungefär halvvägs, det var kallt och mina andetag bildade rökmoln framför mig, jag tittade upp och såg den mest fantastiska stjärnhimmel. I det kalla fuktiga gräset la jag mig ner. Jag låg där en lång stund. Stirrade rakt upp, såg stjärnorna långt där uppe. Började känna lugnet i kroppen. Ångesten avtog och byttes i stället ut av ett enormt välbefinnande. Jag uppskattade min stund där på gräset. Tänkte på hur vacker världen är. Inte bara vår planet, utan allt bortom vår förståelse också. Såna där upplevelser är ju vardag för de flesta. Något som tas förgivet. Men lika väl som att jag kan brista i gråt för att jag ser ett djur fara illa, så kan tårarna rinna när jag ser en vacker solnedgång.

Jag inser när jag skriver detta att jag kan framstå som en person med en eller flera diagnoser. Kanske har jag det. Vad vet jag. Att älska djupt, sörja hårt, ha konstiga idéer, se fler än två sidor av ett mynt. Det har ju bara alltid varit jag. Så nära till tårar, men med skrattet tätt efterkommande.
Jag tycker om känslor. Även fast de kan vara otroligt jobbiga. För jag vet att det inte går att endast känna lycka, inte med den komplexa hjärnan människan har. Jag kan på något konstigt sätt uppskatta ångest, inte i stunden, men efteråt. För den får mig att verkligen känna. Lika väl som lycka får. Självklart väljer jag lycka framför sorg. Men utan den ena skulle inte den andra existera. Och sorg väcker helt andra delar i kroppen och hjärnan än vad lycka gör. En balans av de båda driver livet framåt.

Och som vanligt när jag hamnar i skriv-mode, så har jag ingen aning om vad jag egentligen ville komma fram till. Just denna natt så ville jag bara strukturera upp min ångest. Den får gärna vara i min kropp, så länge den är hanterbar. Och nu känner jag hur jag kan andas lite enklare.
Jag vet inte egentligen vad jag har ångest över. Det är nog en blandning av lite allt möjligt. Framtidstankar, jobbet, Sallys död, att vara tillbaka i Sverige, ja ett litet virrvarr med andra ord.

Nu ska jag i alla fall försöka sova lite, för det känns lättare i kroppen.

Du vandrar längst motorvägar, med dina tankar som bensin. Tror du att det finns något där ute som du aldrig sett förut? Något nytt och spännande.
Sandaler mot kokande asfallt i sommarhettan. Inget syre behövs, ingen vätska, för du lever ändå på lånad tid. Du förundras inte längre över människans dumma tankar. Människans korkade val.
Längst motorvägar, skapade av såna med storhetsvansinne. Som tror att alla vägar leder till lycka, aldrig fördärv.
Du vet att den enda vägen är fram. Även fast det är med tunga steg.
Längst motorvägar, likt ett enda stort nervsystem. Ihoptrasslat. Kanske finns det en annan väg.
Du ser stigen på sidan av vägen. Vad skulle hända om du gav vika, om du lämnade denna utstakade väg,

om du inte alls tog motorvägen längre?

Nu är det mindre än 2 månader kvar till 2:an byts ut mot en 3:a, att inte vara 20-någonting, utan faktiskt 30. Och mina tankar går fram och tillbaka. Ska jag fira min födelsedag eller inte? Vart ska jag i så fall fira den? Vilka ska jag bjuda? Ja ni vet, en massa såna där tankar. Jag vet ju att jag isolerat mig lite sen jag flyttade till Norrtälje, inte för att jag inte vill träffa mina vänner, utan på grund av att det är så himla jobbigt. Jobbigt att sakna. Och jag har missat några vänners 30-års fester, samt en väns 40-årsfest. På grund av att jag missat dem, så blir jag livrädd att ingen ska vilja komma på min fest. Jag har ju dock inte missat dem med flit! Jag vet att Mikaelas fest var dagen innan jag skulle åka till Thailand. Så det var i princip omöjligt för mig att åka till Västerås, för att sen kliva upp typ 6-7 på morgonen för att ta mig till Arlanda, okej så kanske inte omöjligt, men väldigt krävande och jobbigt för en person med redan hög ångest och flygrädsla. Att bara kunna sätta sig i en bil och förlita sig på andra att man kommer fram känns lite enklare än att förlita sig på att man själv vaknar rätt tid på morgonen och hittar rätt buss/tåg och sånt där. Ja ni fattar.
Men så jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Självklart vore det så himla roligt att träffa alla vänner igen (om någon ens vill komma). Men samtidigt är jag ju inte den som vill stå i centrum direkt. Så tankarna går ju lite att kanske ha en fest efter min födelsedag, bara en fest liksom. Åh, varför ska jag alltid ha så svårt för att bestämma mig för?
Jag ska nog i alla fall kolla läget lite i fall det finns någon lokal, kanske nått hus till och med, att hyra i Västerås, för det lutar ju mot att det kanske blir där jag firar mig i så fall.
Vi får se hur det blir.

Om det är något jag har lärt mig genom åren, så är det att inte stanna någonstans där det inte känns bra. Jag gav ICA lagret ett par år för mycket. Vilket gjorde att jag började må väldigt dåligt.
Mitt nuvarande jobb har jag jobbat på i snart 1,5 år. Jag kände från början att det var vissa saker som inte kändes bra, men tanken var att det skulle ändras. Jag har nu gett det så pass mycket tid att jag känner att det börjar tära på mig. Igår hade jag sån ångest inför dagens arbetspass, och jag vägrar ha ångest på grund av arbetet. På jobbet spenderar man ändå väldigt stor del av sin vakna tid. Så det gäller att man verkligen trivs. Vilket jag 3 av 5 dagar i veckan inte gör. Jag känner irritation, stress och känner mig inte alls glad. Jag känner inte att jag kan ge 100%. Jag är en sån person som gärna kommer med idéer, arbetar hårt och tycker om att arbeta i en sammansvetsad grupp. Men det funkar inte. För det är inte så det är. Det är skit rent ut sagt. Allra mest så är det irritation. Och jag pallar inte vara irriterad nå mer. Jag är en ganska glad människa ändå. Och att trycka ner allt som är jag känns bara jättejobbigt. Idag stod jag och fick hålla tillbaka tårarna, jag var nära på att bara skita i allt och gå därifrån. Men jag bet ihop och gick bara hem 30 minuter för tidigt. Men liksom 30 minuter några gånger i veckan blir ändå ganska mycket pengar jag förlorar i längden. Jag vill jobba, jag behöver få ihop sparpengar. Jag drömmer om att kunna köpa större boende med Sara och skaffa barn. Men det går ju inte med en halvdan lön, på grund av att jag inte kan få ihop mer timmar. Jag vill jobba 40 h i veckan. Men som det ser ut nu kommer det bli kanske 20 h. En halvtid är inget att hänga i julgranen, det är inget man får ett ordentligt lån på. Det är inget som kommer bygga min framtid. Jag älskar att jobba med Sara. Vi funkar bra ihop på jobbet. Jag tycker om att hjälpa henne. Att sitta efter jobbet och komma på nya idéer. Men jag är inte beredd att ge upp mitt mående för det här. Jag vägrar må dåligt mer. Så därför tänker jag söka nytt jobb. Så jag kan jobba mer och förhoppningsvis hitta arbetskamrater att trivas med. För nu har jag fått nog!

Hittade en lista på veckorevyn. Kommer jag hinna bocka av alla de sakerna inom det närsta halvåret? För ja, det är endast ett halvår kvar nu till jag blir 30 år. Inget mer att vara i den ljuva 20-års åldern. Nej nej. 30 strecket närmar sig med stormsteg.

1. Flytta till en ny stad.
Ja den har jag ju mer än väl lyckats med. Sundsvall, Västerås, Norrtälje. Inte rädd för att flytta på mig med andra ord.
2. Gå på en festival.
Lyckats riktigt bra här också. Inte bara en. Varit på Augustibuller 2007, P&L 2012 och 2016, Bråvalla 2013, 2014, 2015, 2016.
3. Prova på en ny sport.
Haha, gick på bowling när jag var liten, sen testade jag gymnastik typ två gånger, testade jijutsu (stavning?) en gång. Sport är inte riktigt min grej. Men ja, jag har ju provat på.
4. Gör något som skrämmer dig.
Att sätta mig i en helikopter var både skrämmande och roligt. Det var dock många år sen, jag har blivit mycket räddare på senare år. Skulle aldrig hoppa bungy jump t.ex. Men jag tycker att helikopterturen kan få passa in här.
5. Res på egen hand.
Det har jag inte gjort. Och kommer nog aldrig göra heller. Jag har inget behov av att se världen ensam.
6. Blir bättre på att säga nej.
Oja. Där har jag bättrat mig. Definitivt. Visst kan jag ibland göra saker jag kanske inte vill. Men oftast så säger jag ifrån om det är något som känns fel för mig.
7. Gör en getaway med dina BFF:s.
Jag tolkar den här så som jag vill. Tycker inte att det behöver betyda att man reser utomlands. För jag kommer aldrig glömma när jag, Suzze, Mikaela och Sara R åkte ner till Göteborg och hälsade på Beatrix och Kim. Det var en helt awesome helg! En riktig getaway från vardag. Hade så sjukt jäkla roligt!
8. Färga håret i en annan färg.
Denna får jag också mer än godkänt på. Vet inte ens hur många olika färger jag haft på mitt hår. Det har varit en hel del i alla fall.
9. Lär dig spela ett instrument.
Denna failar jag på. Jag försökte lära mig spela gitarr 2012. Men det gick inte så speciellt bra. Tror inte att jag är så musikalistisk.
10. Förbättra din vinkunskap.
Nja.. Varför ska jag lära mig en massa om viner? Känns som onödigt vetande. Haha.
11. Joina en teaterklass.
Den här kan jag nästan säga ja på. När jag var med på Jobbpunkt väst så körde vi mycket teater faktiskt. Och ju mer man gjorde det desto mindre läskigt blev det. Så jag har inte varit med i en teaterklass kanske. Men visst har jag fått hålla på med det. Så denna känner jag ett svagt ja på.
12. Inventera din mammas garderob.
Ja visst gjorde man det när man var liten. Då var man nyfiken på vad mamma hade för kläder. Minns även när jag promt skulle gå i ett par av hennes nya klackskor. Och så sprang jag ner för en backe och smack så gick ena klacken av!
13. Res jorden runt.
Nej, har inte gjort det. Men det säger inte att jag kanske kommer att göra det i framtiden. När jag och Sara gått i pension så skulle vi kunna dra iväg några månader och se platser som vi ännu inte hunnit besöka.
14. Släktforska.
Nej. Känner att många saker på denna lista kan man hinna göra sen. Varför ska man göra allt innan 30? Ska man bara slappa sen eller?
15. Jobba för en välgörenhetsorganisation.
Yes! Gjort det. Först som klädsorterare på Erikshjälpen. Sen som assisterande biträdande butiksansvarig på Återkommande mode. Allt överskott därifrån gick till människor i nöd. Både ett viktig, men också otroligt roligt arbete. Lärde mig mycket om mig själv och ödmjukhet under min tid där.
16. Jobba för någon du beundrar.
Yvonne på Återkommande mode var en kvinna jag beundrade väldigt mycket. Stark och med otrolig karisma. Sen att jag nu jobbar för min sambo, det är ju definitivt en person som jag både beundrar och älskar.
17. Lär dig att dansa.
Denna har jag inte hunnit med än. Skulle väldigt gärna vilja. Men det handlar om att våga också.
18. Börja samla på något.
Jag har nog aldrig varit en samlar-person. Tycker inte om att ha för mycket av saker. Men jag samlar gärna på erfarenheter och upplevelser.
19. Utmana dina matkunskaper.
Med tanke på att jag testat på både vegetariskt och veganskt så har jag definitivt utmanat mig själv. Och enligt Sara så gör jag riktig "farmor"-sås när jag gör brunsås. Så jag tror att jag är både duktig och kan utmana mig själv.
20. Plugga på universitet.
På distans. Men det var det värsta jag gjort. Jag är ingen plugg-människa. Speciellt inte när jag valde en ganska så avancerad kurs. Där jag skulle memorera i princip hela bibeln. Men jag har åtminstone testat!
21. Gå på ett sportevent.
I Sundsvall gick jag ofta på basket, i Norrtälje har jag sett en del handbollsmatcher och bara förra veckan så gick jag på min första hockeymatch.
22. Utmana dina språkkunskaper.
Skulle vilja lära mig något mer språk flytande. Men kommer nog inte hinna det innan jag fyller 30. Kan ju försöka.
23. Res till ett land som inspirerar dig.
Jag tycker alltid att man blir inspirerad när man reser utomlands. Jag inspireras av ny mat, annan kultur, människor och sevärda platser.
24. Var modell för en timme.
Är levande skyltdocka nästan samma sak? För på Återkommande mode så hade vi ett event då vi klädde oss ur olika tider. Jag var klädd i 60-talskläder. Så visade vi upp oss för kunderna och skulle inspirera dem till att våga köpa vintagekläder också. Då blev vi även fotade. Jag tycker att det mesta är hur man tolkar det själv.
25. Skaffa en brevvän.
Med tanke på att jag vuxit upp under 90-talet så har jag haft många brevvänner. Har till och med kvar alla de breven i en låda.
26. Bli riktigt kär.
Första kärleken kommer såklart alltid vara speciell. Man kommer alltid komma ihåg hur det var när allt var nytt. Men på något sätt så är det ännu mer fantastiskt när man blir så där löjligt jävla otroligt kär, som jag är nu. När jag hittade min riktiga kärlek. Oavsett vart hon hamnade i ledet så är Sara definitivt min riktiga kärlek. Så stark och trygg kärlek. Jag vet att vi kommer att skaffa barn tillsammans och leva ett fint liv ihop. Jag skulle inte kunna önska om en bättre kärlek än så.
27. Utmana din comfort zone.
Jag tror att jag ändå har ganska lätt för att kunna lyssna på vad andra människor har att berätta. Deras erfarenheter. Även om jag kanske inte alltid delar deras åsikt, så är jag öppen för sånt som är nytt eller annorlunda.
28. Ha koll på ekonomin.
Denna är given. Jag har alltid haft koll på ekonomin. Sen jag var 8 år och fick min först 20-lapp i veckopeng.
29. Ta körkort.
Var denna tvungen att dyka upp? Nej jag har inte tagit körkort. Och kommer antagligen inte ta det innan jag fyller 30 heller. Vad är brådskan? Min mormor tog körkort när hon var typ 50 år. Det är bättre att jag cyklar och promenerar än blir en lat bilförare. Eller hur?
30. Hitta en kick ass-självkänsla.
Tyvärr så har min självkänsla dalat något de senaste åren. Men jag försöker så gott jag bara kan att hitta den igen. Att bygga upp mig själv. Bli en starkare människa. Jag tror inte att det är omöjligt. Det får ta den tid det tar. Jag behöver bara hitta min plats i denna värld. Så kan jag jobba på att bli en stark individ sen.

Jag har ändå hunnit med en hel del under mina 30 år! Eller snart 30 år. Jag har faktiskt 4 månader och typ 27 dagar kvar som 29 åring!

Ligger på soffan efter en ganska så dryg helg. Har jobbat hela dagarna från öppning till stängning. Vilket jag trodde skulle bli roligt, men det var väldigt lite kunder. Så det var lite tråkigt. Men det är ju såhär det är under vintern. Norrtälje går ner i dvala då. Sen i sommar så kommer det bli mycket mer att göra. Jag längtar också efter förändringen som kommer att ske på jobbet. Kan knappt bärga mig. Att kunna gå dit utan att känna den där klumpen av irritation. Vi kommer allihopa kunna växa och utvecklas. Vilket i sin tur kommer att göra företaget mer lukrativt. Att alla vågar göra mer än vad de gör just nu. Den positiva känslan kommer förhoppningsvis smitta av sig på kunderna. Så jag ser verkligen positivt på vårens förändringar.

Tittade nyss på en video med en kille som berättade att de hade intervjuat 100 stycken äldre personer som låg inför döden, och då frågade de vad de ångrade mest i livet. Och det var inte saker som de hade gjort, utan saker som de inte hade gjort. Sara pratade också om det igår. Att man bara lever en gång och måste göra saker nu, som man vill göra. Vilket också fick mig att tänka på Jessica, som tog sitt sista andetag som 34 åring. Vi har ingen aning om när vårt hjärta kommer sluta slå. Eller hur mycket tid vi blivit givna på denna jord. Jag vill inte känna att jag ångrar att jag inte gjort vissa saker. Jag tror att det är viktigt att alltid ha något att kämpa för. Nya mål och drömmar. Livet får inte bli slentriant. Jag tror att det är farligt att slå sig till ro i något sånt. För det finns så mycket att utforska, platser att se, saker att göra, känslor att känna. Eftersom att vi har ett så pass komplext känslosystem som vi har så kan inte livet bara vara en fråga om överlevnad. Grunden är lagd. Nu är det vår tur att göra något av den. Överleva, men också leva.
Jag ska göra en lista på saker som jag vill göra. Inte över vad jag vill göra innan jag dör. Utan för nu. Vad vill jag uppnå under 2017? Vilka platser vill jag se? Vilka människor vill jag ha runt omkring mig?

Jag känner lite ångest i kroppen. Imorgon hade jag allra helst bara stannat hemma. Jag vill sova alldeles för länge. Lyssna på hög musik. Skriva av mig om jag behöver det. Gå ut och känna kylan bita tag i kinderna. Se massa dåliga serier och bara glömma bort just mitt liv för en stund. Mitt liv är inte dåligt, och jag skulle aldrig klaga över det i en sån här stund. När någon annan berövats sitt. Men den där ångestkänslan är inte rolig. Jag vill leva, men få göra ingenting för en stund. Slippa gå till jobbet och sätta dit ett leende jag egentligen inte vill le. Jag vill få vara bitter en stund. Jag vill få gräva ner mig. För ibland så behöver jag det. Ibland behöver man bara få vara. Men jag har ett helt annat ansvar nu än förut. Vilket både är en för- och en nackdel. Förr kunde jag ligga vaken halva natten och tänka på att jag verkligen inte ville till jobbet. Sen när jag varit vaken så länge att det inte fanns någon ork i min kropp så visste jag att jag kunde ringa in och sjukanmäla mig om några timmar. För med den tröttheten så skulle jag ändå inte kunna göra ett bra jobb och det fanns alltid folk som ville ta ens pass. 

Men nu finns det inget val. Det är bara att gå till jobbet trött eller inte, med ångest, med gråt i halsgropen. Ibland är det bra att inte kunna släppa allt. Men ibland så vill man inget hellre. Ansvar kan vara betungande. Känslan av måsten kan vara jobbigt som fan. 

Ibland vill man vara liten. Som att man är 10 år igen, vakna med feber och mamma ringer skolan och säger att man är sjuk. Så får man ta med sig täcket till soffan och titta på tv hela dagen, medan ens förälder passar upp på en med kall saft. 

Jag är en sån person som håller allting inne. Tills det exploderar. Det är som att pumpa upp en ballong. Tillsist smäller det. Och just nu skulle jag vilja pausa, innan det smäller. Jag skulle vilja lägga mig på soffan med täcket över mig. Pausa, gråta en skvätt för att tillsist känna att den där ballongen inte är på bristningsgränsen. 

Men det finns ingen paus. Bara köra. 

Livet är verkligen skört, men det visste vi väl redan? Men det blir lite extra påtagligt när något sånt här händer. Jag har aldrig varit med om att en ung person, jag känt, har dött. Klart att det var jobbigt när morfar och farfar dog. Men det här är på ett helt annat sätt. Unga människor ska inte dö. Personer med hela livet framför sig. Jag har tänkt flera gånger att någon gång kanske det dyker upp "vila i frid" på någons facebook, och man kommer stå där med hakan nere i marken och inte förstå någonting. Först lever en person, sen är den plötsligt död. Att igår gå in på messenger och se "aktiv för 17 timmar sen", Hon var liksom livs levande då. En kille hade skrivit på hennes logg att han nyss träffade henne på mellandagsrean och hon var så sprudlande glad som vanligt.
Saker och ting händer så plötsligt. Imorgon är aldrig likadant som idag. Vi har aldrig någon aning om vad som ska hända.
Jag minns så väl första kvällen i Västerås. Jag och Linda satt ute i trädgården med två vänner. Så dök Jessica upp. Hon kom glatt fram och presenterade sig och berättade att hon var grannen som bor under mig. Hon skulle bara lämna lite grejer i lägenheten sen ville hon gärna sitta med oss och snacka lite. Vi fann varandra på en gång. Hon var social, snäll och trevlig. Efter det så festade vi tillsammans många gånger. Jag tror att alla mina vänner i Västerås från den tiden vet vem Jessica var. Hon var ju inte bara en granne. Hon var en vän. Jag minns när vi hade en så sjuk skrattfest en gång. När det hade blivit något konstigt med turktumlaren där nere och vi började prata om att man skulle tvätta ull och grejer (man behövde nog vara med för att tycka att det var kul och för att förstå). Jag minns inte riktigt vilka vi var då. Vet att Twiggie var med, och Linda J.
Jessica har i alla fall bjudit på en stor dos skratt. Och hennes generositet då. En person påminde mig igår om alla gånger vi fick låna hennes bil, hur vi hade hennes extranyckel och det var bara att tuta och köra när som. Ett nyår så hade hon fixat trerättersmiddag och massa vin. Jag tror inte ens att vi betalade något den gången. Hon ville bjuda oss på nyårsmiddag. Den gången var det nog jag, Chokko, Beatrix, Nina, Lisa och Anna. Att bjuda alla oss var så himla snällt. Men det var liksom sån hon var. Begärde aldrig något tillbaka.
Det finns tragiska minnen också. En person som ville henne ont. Jag minns adrenalinkicken när jag hörde henne skrika. Jag tvekade aldrig. Jag sprang bara ner till henne. Jag skrek åt den där personen att han skulle dra åt helvete. Sen så hjälpte jag och Emma henne. Sopade upp glasskärvor och plåstrade om Jessica. Efter den incidenten så var jag alltid på min vakt. Jag hade hennes rygg och hon min.
När jag hade min 25-årsfest så var hon där och firade mig, och då hade jag ändå flyttat, så vi var inte grannar längre, men fortfarande vänner.
Sista gången vi träffades så drack vi alldeles för mycket vin. Delade lite för mycket av oss själva med varandra kanske. Ja, man hade aldrig tråkigt med Jessica. Så var det. Jag kommer alltid att minnas henne. Hon var inte bara en person som kom och gick. Hon gjorde avtryck och jag har många minnen med henne.
Jag är ledsen över att hon gick bort alldeles för tidigt. Men jag vet att hon inte skulle vilja att vi är ledsna. Hon vill att vi ska glädjas över den tiden vi fick. Över alla skratt, alla tokigheter, alla äventyr. 

Jessica, du kommer att vara saknad. Tack för allt du gett mig. Tack för att du var du. Tack.

Ibland undrar jag vart "vi" finns i vissa sammanhang. Själv så går jag på tå. Vill att alla ska må bra. Försöker så gott jag kan. Försöker tills jag slagit knut på mig själv. Är det någonsin någon som frågar mig vad jag vill eller hur jag mår? Betyder inte mitt jag lika mycket?
När jag mådde som allra sämst så fick jag ryggar i stället för frågor, kanske fanns det en förklaring på allt. Men vissa personer vägrade lyssna.
Jag vill allas bästa. Jag vill att vi alla ska kunna må bra tillsammans. Men i allt försök så trycker jag bort mig själv. Jag stänger av och famlar tillsist i mörker. Varför kan vi inte bara greppa varandras händer och hitta ut tillsammans? I stället springer ni framför och vill ert eget bästa. Vart är vi?

Vart är vi?

Ibland kan jag tänka "Varför just jag?". För varför ska alla dessa negativa känslor just invardera min kropp, det känns orättvist. Varför har jag ett svagare psyke än mina systrar till exempel. Vi delar ju samma gener. Ändå så är det jag som inte kan ta körkort, för jag vågar inte köra bil. Jag får panik bara över tanken på att sätta mig där bakom ratten och gasa iväg. Det existerar inte i min värld. Samtidigt som jag vet att det skulle underlätta något enormt om jag hade körkort och kunde ge mig iväg spontant. Eftersom jag har såna problem med att planera saker. Jag vet inte hur många tågbiljetter jag köpt, men aldrig använt. För jag kan vara jättepepp på något en vecka innan, sen när det närmar sig så börjar jag oroa mig över massa saker runt omkring.
Min resa till Vingåker denna gång är som ett stort orosmoln över mitt huvud. Delvis för att jag har så enormt mycket packning. Jag vet liksom inte hur jag ska få med mig allt, jag ska gå härifrån till busstation, ta bussen till Danderyd, ta tunnelbanan till centralen. För att ta tåget till Vingåker. Det är många jobbiga steg det där. Jag är även livrädd över att julen inte ska bli som jag tänkt mig. Förra året firade vi i princip inte jul eftersom att vår hund dog natten till julafton. Jag vill inte ha massa tårar i år. Jag orkar inte det.
Det är jag som fått påhälsning av polisen för att det kommit in en anmälan om att jag skulle ta livet av mig. (Vilket jag inte försökt göra, men oron fanns där.)
Det är jag som planlöst vandrat runt om nätterna och inte vetat varken ut eller in.
Det är jag som förstört förhållande efter förhållande i desperata försök att laga mitt trasiga inre.
Det är jag som hade ätstörningar under hela gymnasietiden, men som nog ingen förstod.
Det är jag som trasat sönder mig själv och sett blodet rinna, i försök om att smärtan ska avta, om ens lite grann.
Det är jag som..
Om jag hade tiden att skriva mer så skulle jag det, men jag måste gå till jobbet nu. Jag är inte nere i någon depression nu. Absolut inte. Men jag har en smärre oro i min kropp som orsakar ångest.

Igårkväll fixade jag med några julgodisar. Det var mysigt att stå där i köket med tofflor, mjukiskläder och julmusik. Medan jag gjorde det så var Sara iväg på julmys med laget. Ibland är det skönt att vara ifrån varandra lite, för den där känslan när hon sen dyker upp i dörren är underbar. Att se hennes ansikte igen. Jag tröttnar aldrig på att mötas av hennes leende.
Idag så är hon hos sin farmor som fyller år. Det lämnar alltid en liten underlig känsla i min mage. Tanken på att det finns ett ställe som jag inte kan följa med. För hennes farmor har ingen aning om att jag varit Saras sambo i två år nu. Hon har ingen aning om att ringen som pryder Saras finger är en förlovningsring. Det känns underligt. Jag fyller 30 år nästa år och jag måste gömmas undan. Jag finns inte till 100% i Saras värld. Klart det känns. Jag har inte behovet av att lära känna precis varje person i Saras släkt. Men det vore ju trevligt att bli erkänd i alla fall.
När jag och Sara förlovade oss så fick vi ett jättefint kort av min mormor. Där hon grattade oss. Det gör mig sorgsen att hela min släkt vet. Att jag är helt öppen med mitt förhållande, men Sara kan inte vara det inför sin farmor. Jag begär det inte heller egentligen. För hur ska jag kunna begära en sån sak, om det är så himla jobbigt.
Men tanken på att det någon gång i framtiden förhoppningsvis kommer bli tillökning hos oss, och att gömma det. Hur går det till? Vi har ingen aning om hur länge till Saras farmor lever. Men det kan ju vara flera år. Tänk om jag inte kan bli gravid, då blir det Sara som ska bli det, hur ska hon förklara det när hon hälsar på. "Jag har bara blivit lite tjock." "Nej, men oj, råkade visst bli gravid." "Vet inte vem pappan är."
Som sagt, jag är snart 30 år. Jag är i allra högsta grad vuxen. Som vill leva mitt liv som en vuxen person, som inte behöver gömma sig. Som kan leva livet fullt ut.
Men detta måste vara jättejobbigt för Sara också. Såklart.
Nu ska jag ta nya tag och göra något av denna dag. Medan Sara äter tårta så ska jag väl kanske göra klart mina julgodisar, har två stycken kvar jag ska göra.
Imorgon blir det långpass på jobbet. 9-20:30, likaså på tisdag, sen ett lite kortare på onsdag. På torsdag åker jag äntligen hem till min familj, kommer bli supermysigt! Ser verkligen fram emot det.

Skön dag! Jobbade 10-15, cyklade hem och steg innanför dörren med kylbitna kinder. Bytte genast om till morgonrock, letade upp en mysig filt och la mig på sängen och läste en bit ur Therese bok. Efter nått kapitel så höll ögonen på att falla ihop, så tog en liten power nap. Sen blev det en kopp te tills älskling kom hem. Hann träffa henne en liten stund och äta middag tillsammans, sen drog hon på handboll och jag bestämde mig för att ta en långpromenad med hundarna. Ringde en av mina systrar och pratade en stund. Blev i alla fall 45 minuters promenad. Nu har jag precis kommit innanför dörren. Blir nog lite mer te och försöka peppa inför resten av veckan. Är inte ledig igen förrän på söndag. Men det är ju december snart, mysigaste månaden. Så jag ska nog kunna hålla mig ovanför ytan. Plus att vi har massa roligt att se fram emot. Först blir det julgalej med jobbet, några dagar efter det är det Håkan i Linköping, nån vecka efter det ska vi på KENT. Sen har vi ju alla mysiga 1, 2, 3, 4 advent. Så jag tror på december. Längtar efter att få åka hem till familjen och julmysa också.

 

Nu blir det soffan!

Imorse kändes kroppen så tung, som att den borrats ner i madrassen. Den ville inte resa sig. Orkade inte. Men på något konstigt sätt så lyckas man ändå. Som att det bara går på ren mekanik. Reste mig upp, men kände hur det sved i ögonen, hur ångesten genomsyrade mitt inre. Jag ville falla baklänges, tillbaka ner i den där varma sängen, dra täcket över huvudet och försvinna för en liten stund. Pausa.
Ni kanske tycker att jag bara skriver negativa saker här, men med tanke på hur sällan jag skriver ett inlägg så kanske det säger något om livet överlag.
Det har bara blivit lite mycket på sistone. Det känns som att jag vissa dagar bor på jobbet. Ibland blir det frukost, lunch och middag där. Jag trivs med mitt jobb, absolut. Men det är jobbigt att aldrig kunna stänga av. När jag inte är där så funderar jag över saker. Hjärnan går på högvarv hela tiden. Att vi jobbar så mycket gör att hemmet blir lidande. Det hinns inte städas, tvättas, diskas. Även om vi inte är hemma allt för mycket så blir det konstigt nog väldigt stökigt, vilket vi inte hinner få undan, inte så som jag skulle vilja. Jag vill ha det fint runtomkring mig. Men det kan inte vara prio ett just nu. Prio ett är att hinna vila mellan jobbpassen.
Den där känslan av ensamhet tränger sig på från stund till stund. Jag har världens finaste sambo och trevliga kollegor på jobbet. Men den där känslan av att ha vänner runt mig. Den finns inte. Det finns vänner, men de är så himla långt bort. Jag orkar inte åka i 3 h för att träffa dem. Jag vet att jag tjatat om det innan. Jag vet. Men det är inte så enkelt. Fick en tydlig känsla igår om att det inte räcker med Saras vänner. Hur trevliga de än är. Så är de faktiskt hennes vänner. De vill träffa Henne. Jag behöver mina vänner, som vill träffa Mig.
Men som allt är just nu, så finns inte energin. Jag har hamnat i en ond cirkel. Där jag mår dåligt - äter - mår dåligt över att jag gått upp i vikt - äter lite mer - saknar mina vänner - vill inte träffa dem på grund av min viktuppgång - äter lite mer, så går det runt runt sådär.
Nu känns det som att detta blir massa virrvarr av allt möjligt.
Men jag har massa känslor som bara vill ut. Helst av allt skulle jag bara vilja stänga av allt en vecka. Tankar, känslor, livet. Bara storstäda lägenheten, sova, kolla serier. Bara vara. Hitta mig själv igen. Hitta motivationen. Missförstå mig inte, jag är inte helt nedkörd i botten. Jag har bara tappat fotfästet lite. Halkat eller snubblat ur kurs. Det kommer att gå över, det vet jag. Det gör det ju. Men just nu skulle jag vilja få falla samman, gråta, tycka att livet suger. För att sedan kunna må bra igen. Jag vill hitta min glöd. Jag vill hitta personen som inte är rädd för allt, personen som vågar och vill.

Hoppas detta går över snart.

Men idag och kanske imorgon ska jag tillåta mig själv att känna hopplöshet. Att känna den där känslan av illamående. 

För det blir bättre.