Påtaglighet.
..Och där blev allt så himla påtagligt.
Inte varit ensam på riktigt länge. Jag har haft fantastiska människor runt mig sen midsommar tror jag. Sen jag fick dödsbudet. Jag har inte hunnit sätta mig ner, inte hunnit reflektera och fundera så himla mycket.
Det är mycket som hänt på kort tid. Mycket känslor som susat runt i kroppen, men inte riktigt slagit rot och fått substans förrän nu.
Sitter tungt på en stol, känns som att jag har hundra kilo som vilar på mina axlar. Hur mycket jag än vill sträcka på mig så går det inte.
Mina tankar leker "Hela havet stormar" inuti mitt huvud. Och jag är redan less på allt springande.
Jag vill ha stillhet. Lugn och ro.
Men jag rider ut stormen, jag är trött på att stå och surfa på illamående, tårar och smärta. Fast jag vet att förr eller senare når jag land. Där väntar en plats i solen, en komfortabel njutning.
Ska fortsätta surfa nu och ta mig närmre land.
