I set fire to the rain.
Även fast tiden flyger förbi, och två år definitivt förändrat mig som människa, så kan jag inte rå för att jag ibland fastnar i min gamla tankebana. Jag drar mig liksom närmre det där farliga nystandet, som jag vet kommer trassla in mig totalt igen. Det är mjukt, ulligt och mysigt. Samtidigt livsfarligt. För jag har inte råd att klippa av fler trådar mitt i. Jag behöver hitta ändarna innan jag ger mig in i det igen. Men det är så svårt att hålla sig borta! Jag kan inte hjälpa det. Kan inte undvika vackra ögon för alltid. Kan inte verka oberörd av beröring. Vill bara kasta mig ner i den lilla dammen och ge den min kroppsvärme så den där barkbåten slipper frysa fast. Samtidigt så står vi här med facit i hand. Och jag vet att du är du och jag är definitivt jag. Lika omöjligt nu som då. Och jag faller ner i mina djupaste tankar med de vackraste melodierna. Och önskar att du var just den där lilla träbiten som jag kunde spika fast någonstans. På golvet om jag ville trampa på dig, i taket om jag ville se upp till dig, bredvid sängen om jag ville ha dig nära eller långt borta om jag ville längta efter dig. Eller rakt in i hjärtat..
Kommentarer
Trackback
