honochhennes

Jag har fått ta knivar både rakt i bröstet och rätt i ryggen. Det är konstigt hur man kan lita så blint på dem runt omkring. Bara anta att de ska fånga när man faller. För att sekunder senare slå rätt i backen. 

Nu kanske jag låter enormt bitter. Det är jag inte. Jag vill återligen säga att jag lärt mig så enormt mycket. Det här blev året jag fann mig själv på riktigt. 

Vilket vissa personer inte kan förstå. Men ni som inte förstår. Ni har inte gett mig chansen att visa det heller. 

Hälften av detta år har bestått av en enorm smärta. En smärta som fått mig att ta konstiga vägar och göra dumma val. Men utan misstag så vet man inte vad som är rätt eller fel. Jag sårade några vänner genom att inte finnas där. Visst var jag iväg på många "roliga" saker i somras. Men i efterhand så minns jag knappt något alls. Jag var ett skal av mig själv. Jag sökte efter kärlek på helt fel ställen. Från andra människor. När det jag borde fokuserat på var kärleken till mig själv. 

Den stora vändningspunkten kommer alltid vara under pride i Sthlm. Det som hände då. Det mina vänner sa. Fick mig att granska mig själv. Att helt tappa fokus på det där skalet. Och möta min blick i spegeln. Det var när jag mötte tomma ögon som jag blev riktigt rädd. Jag blev rädd för vem jag blivit. Som inte längre brydde sig om sig själv. Det är inte hon jag är. 

Jag började läsa en bok som en vän lånat till mig tidigare på året, men som jag inte kunde ta in förrän då. 

Jag började rannsaka mina relationer till andra människor. Började uppskatta de som verkligen finns runt omkring. Se dem på riktigt igen. 

Utan Chokko, Izabell och min familj så hade jag aldrig klarat detta. De är de personerna som aldrig gav upp. Som kunde se igenom sorgen. Få mig att skratta även i de mörkaste stunder. Jag kommer för alltid vara dem tacksam.

Vissa kanske tror att styrkan kommer ur mitt nyvunna förhållande. Men det är inte hela sanningen. Redan innan jag träffade henne så var jag påväg uppåt. Hon har egentligen inte gjort annat än att bara stå vid min sida och visat sitt stöd. 

Styrkan jag känner inom mig nu är så enorm. 

Jag behöver ingen bekräftelse för att känna mig bra. Jag behövde inte åka på gaykryssningen för att massa tjejer skulle stöta på mig. Jag behöver inte ha någon annan vid sidan om mitt förhållande. För jag är säker på mig. Jag behöver inte att alla älskar mig. Så länge jag älskar mig själv. 

Jag vill säga något till er som genom den här processesen lämnat min sida; 

Jag kommer aldrig vara arg på er. Jag känner inga agg i min kropp överhuvudtaget. Varken till er eller till S. Jag har vunnit ett inre lugn. Jag har vunnit en styrka. Och jag är otroligt glad över att jag haft er i mitt liv, under olika perioder i mitt liv och under olika lång tid. Detta är väl lite främst rikat till de två personerna som gav mig mitt wake up call under pride. Vissa personer växer man helt enkelt ifrån. Jag hade älskat att ha er i mitt liv framöver. Men jag är glad över den tid vi fick i alla fall. Och alla gånger ni funnits vid min sida. 

Det är dags att se framåt. Jag har ett härligt liv som väntar mig. Med fina vänner vid min sida, en underbar familj och en fantastisk sambo. 

Ser fram emot vad 2015 har att erbjuda. Och att vara mer närvarande då. 

Peace out.