När enda vägen upp är ner.
Den där känslan då du inser att livet aldrig kommer vara exakt som det var innan. På gott och ont. Att relationer har ändrats. Vissa har brutit sig loss medan andra har växt närmre och starkare. Jag känner en sorg i mitt bröst över hur annorlunda livet var för bara två år sen. Även fast jag vet att jag trampar framåt så kan jag inte hjälpa att jag ständigt finner mig själv med att blicka i backspegeln. Jag vill inte lägga i backen. Jag kan inte gå tillbaka i tiden. Inte ändra på några beslut eller få uppleva några minnen på nytt. Allt som var är just det, dåtid. En tid jag aldrig får tillbaka.
När mitt senaste förhållande kraschade så var det så himla många som hörde av sig. Som fanns där. Som skulle stötta och lyssna. Jag föll rejält. Rakt ner i det svartaste hål jag någonsin varit i. Så många löften som bara krossades. Jag försvann. Frida gick upp i rök. För hur går det att överleva vissa saker? Jo murar behöver byggas. Fasader klistras på. För jag kunde inte vara jag. Inte just då.
Jag mådde sämre än jag någonsin har gjort. Vissa av mina vänner har varit med om mina jobbiga perioder. Och alla kan nog hålla med om att denna tog allra hårdast på mig. Att inte leva för sig själv längre. Utan endast för andra människor. Du blir tillsist bara ett skal. Jag överlevde bara för att jag vägrade svika alla människor runt omkring mig. Att möta sin personliga avgrund. Stå ansikte mot ansikte med något som endast gestaltas av mörker. Jag tror inte riktigt att folk kan förstå hur det är. Och hur det känns. Förrän de verkligen är där själva.
Tillsist så vågade jag spotta allt det onda i ansiktet. Jag vågade dra mig mot ljuset i stället. Utan någon som helst aning om vad som väntade där.
När jag nu kommit dit. Lyckats ta mig ur sorgen, allt vrede, smärtan. Så är det ganska ensamt. Det är ensamt på toppen. Det trodde jag faktiskt aldrig. Nu kanske vissa känner att jag sitter här och tycker synd om mig själv. Men det är lite tvärt emot. Jag är glad över vad jag åstadkommit. Jag är stolt över att jag på ganska mycket egen hand tagit mig hit. Jag kan nog säga att jag vågar att inte tycka synd om mig själv.
Mina prioriteringar har förändrats. Jag är inte med en person av rädsla eller för att slippa vara ensam. Jag är med henne för att jag genuint tror att jag kan ge henne det hon behöver. Jag har gått in i något för första gången i mitt liv utan att ha någon annan i bakhuvudet. Jag har släppt det förflutna förhållandet.
Träffade till och med mitt ex ny tjej igår. Vilket inte kändes konstigt alls. Jag önskar dem verkligen all lycka, för jag tyckte att hon verkar vara en rar tjej.
Men för att återgå till det där om "ensam på toppen", så känns det. Men på ett sätt kanske det är bra. Jag kan få en ny start. De som inte klarade sig genom krisen med mig. Vilka slags vänner var de egentligen? Ingen ska behöva ta hur mycket som helst. Men under omständigheterna som var så kanske det inte borde varit så konstigt om jag gick vilse?
Jag är stolt över att ha en så fin flickvän. Jag är glad över att vara jag. Jag ser fram emot att flytta från Västerås. Börja på nytt. Inte fly. Utan lämna en plats där jag inte känner att jag har något att hämta längre. Självklart finns det några guldkorn som jag kommer tycka att det känns jobbigt att lämna. Men jag känner verkligen att jag gjort mitt här.
Nu letar jag jobb för fullt i Norrtälje. Jag och min flickvän ska börja fixa med hennes lägenhet så att vi båda känner oss som hemma. Hennes vänner är exalterade över att lära känna mig bättre. Jag är så glad över att de fått ett så bra intryck av mig. Jag ser fram emot att lära känna hennes familj bättre och att hon ska lära känna min.
Det ska bli otroligt roligt att bli "handbolls-fru" nästa år! Åka och kolla alla hennes matcher och stötta till 100%.
Jag kommer att lämna allt det förflutna bakom mig. Bära med mig de fina minnena och all lärdom. Resten skiter jag i. Nu börjar en ny resa. Med nya bekantskaper. Och de vännerna som är värda min tid och en plats i mitt hjärta.
Kommentarer
Trackback
