honochhennes

Jag är nervös och exalterad på samma gång inför att flytta. 

Jag flyttade till Västerås för lite mer än 4 år sen. När jag var i ett skede i mitt liv då jag inte alls mådde speciellt bra. Jag tänkte att en nystart skulle rädda mig. Och det har det väl delvis gjort. Jag träffade många nya människor. Testade på olika jobb. Gick igenom några olika förhållanden. Vann vänner för livet och förlorade en del andra. Fick chansen att mer spontant träffa min familj. Det har hänt otroligt mycket under dessa 4 år. Både bra och dåliga saker. 

När jag lämnar denna stad, så är det som jag skrivit tidigare, inte i flykt. Jag lämnar Västerås för att jag är klar här. Känner inte att jag har mer att hämta här. Västerås har känts som mer hem än något annat tidigare. Men hur man trivs där man bor har mycket med omgivningen att göra. Vilka vänner man har runt sig. Vilket jobb man har. Och så vidare. 

Jag har haft galna fester med folk som fyllt upp lägenheten. Jag har skrattat. Jag har gråtit. Jag har älskat så otroligt många människor. 

Men människor förändras. Och så har väl även jag. Jag känner att jag har en djup relation till två personer i Västerås. Två personer som jag kommer sakna varje dag. En person som jag känt i nästan precis 4 år. Och en person som jag känt i 6 månder. Dem är jag helt säker på att jag kommer att hålla kontakten med. Åka och hälsa på och bjuda hem dem till mitt nya hem. 

De andra är personer som alltid kommer bäras med i hjärtat, kanske träffa på under pride i Sthlm eller så. 

Jag är redo för en ny fas. Att bo i en stad där mitt hjärta befinner sig. Lära känna nya människor. Knyta nya band. 

"I wanna start living my life before I get much older." En mening som nyligen dykt upp i mitt huvud. Men som känns så himla sann. 

Vad är meningen med att jag ska traska runt här i ett grått och trist liv och gå till ett jobb jag avskyr. När jag kan breda ut mina vingar och testa på hur det är att flyga. 

Vad är det värsta som kan hända? Utan risker i livet så kommer man ingenstans. 

Jag har inte tagit någon stor risk på över 4 år. Så nu är det väl dags? Jag känner mig mer förväntansfull än rädd. Känner mig ganska modig. 

Jag är redo att leva ett seriöst liv med kvinnan jag älskar. Och få göra saker som jag älskar. Hon stöttar mig i mina val, och jag stöttar henne i hennes val. 

Tänker inte sitta och skriva "jag har aldrig känt såhär innan" Och så vidare. 

Det jag känner nu är nu. Det är vad jag känner för Sara. Vilket jag inte ens tänker jämföra med något annat. Jag är så trött på att ständigt fundera över rätt eller fel. Över då och nu. 

Jag lever i mitt eget nu. I ett nu som jag vill leva i. Med de människorna jag vill ha runt mig. 

När jag gått hos psykolog har jag alltid fått veta att jag är så himla självmedveten. Nästan som att det varit lite skrattretande att jag ens gått dit. För jag förstår till 100% hur jag själv fungerar. Jag förstår samband, reaktioner och konsekvenser. Lite för bra ibland. Vilket kanske gett mig ett ont ansikte. 

Nu är det dags att använda den där självmedvetenheten till något bra. Få ut massa positivism ur det. 

Jag kan, jag vill, jag ska. ♡