honochhennes

Det där kändes. Det gjorde ont i hela kroppen. Känslan av att aldrig mer umgås med henne. Att ha sagt ett slags hejdå. Samtidigt så blev det inte alls som jag ville. Jag stod där och svalde mina ord. Det var så mycket jag ville ha sagt. Men så lite som jag sa. Hade vi varit ensamma så hade jag sagt till henne hur mycket hon gett mig, på gott och ont. På grund av vår relation så växte jag. Så hittade jag personen jag vill vara. Ibland kan jag önska att vi aldrig blivit kära i varandra. Att det stannade vid vänskap. Hon rörde vid min själ. Berörde mig. Etsade sig fast i mitt hjärta. Jag kommer aldrig glömma bort henne. Om hon hade kunnat vara min bästa vän så hade jag varit väldigt glad. Jag gav av mig själv på ett sätt jag aldrig kunnat innan. Jag lyssnade på vår låt ikväll och orden "everything changes but beauty remains" fick en helt ny mening. Allt må vara annorlunda nu. Allt är förändrat. Men jag kommer alltid att älska henne. Det går inte att radera det som varit.