Du är ryggradslös.
Jag hatar att du fått mig att tvivla på andra människor. Att du gjort mig rädd. Rädd för att bli sviken, rädd för att bli lämnad, livrädd för att bli sårad. Varje dag försöker jag tänka att det existerar inte människor som du. Ryggradslösa kräk som inte har ett uns av samvete i sig. Du måste varit ett uselt exemplar. Ett exempel på att dna kan gå fel. Som att sätta ihop olika delar. Skapa ett monster. Du är frankenstain. I alla högsta grad.
Jag måste bara påminna mig själv om att jag inte behöver titta efter monster under sängen längre. Delvis för att de inte skulle få plats där. Och för att det läskigaste monstret är långt långt bort. Fysiskt kan du inte nå mig längre. Men ibland ger du mig fortfarande hjärnspöken. Du har varit inne i min hjärna och rotat. Men hoppas innerligt att du en dag är helt borta därifrån. Jag vill inte vara rädd längre, vill inte oroa mig för att någon skulle kunna vara som du. Du är ett vidrigt monster som slet mitt hjärta itu.
Jag måste våga tro på mänskligheten igen. Att godhet existerar. Och att jag förtjänar den.
Peace.
Kommentarer
Trackback
