honochhennes

För 356 dagar sedan så hände något som vände hela min värld upp och ner. Anledningen till att jag har koll på dagar, att den 22a februari är som en årsdag för mig. Har inget som helst att göra med saknad. Den 22a februari står för förändring. Det var då livet vände. Jag föll i den djupste av sjöar, jag drunknade, tappade all ork och lust. Under lång tid var mina lungor vattenfyllda. Det enda som höll mig vid liv var maskiner. För det är så kroppen fungerar, som en maskin. Allt går på automatik. Jag behöver inte säga åt mitt hjärta att slå, det slår ändå. Hur mycket jag än önskade just då, att det bara skulle stanna, så gjorde det inte det. Det fortsatte. Likaså var jag tvungen att fortsätta. Fortsätta existera i en värld utan hopp. 

För 356 dagar sedan fick jag reda på att personen som jag älskade gick bakom min rygg. Hon levde ett slags dubbelliv. Att få reda på det var som att slå en hammare rakt över käkbenet. Allt brakade samman. Det enda jag trodde var sanning, visade sig vara den största lögnen av alla. Aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så förnedrad. Jag kunde inte förstå hur jag inte hade kunnat fatta ett dugg. Hur jag kunnat vara så blind. 

Det blev en kamp mellan liv eller död. För även om man inte kan säga åt hjärtat att stanna, så kan man säga åt kroppen att hoppa. Jag ville inte existera mer. Men jag överlevde, för min familj och mina vänners skull. Även om jag blivit sviken, så vore det otroligt själviskt av mig att svika alla. Framför allt att svika mig själv. 

Varför skriver jag nu detta? Varför drar jag upp det? Jo, för att säga att för 356 dagar sen så förändrades livet. Inte till det sämre, som jag trodde då. Utan till det bättre. Jag vann mitt liv tillbaka. När jag trodde att jag förlorat allt, så var det egentligen högsta vinsten på lotto. Personen jag älskade försvann. Men det var ingen förlust. Jag begravde personen som jag hade fallit för. Den vackra, underbara människan som jag trodde jag skulle leva med för resten av mitt liv sänktes sakta ner i jorden. Jag tog en näve jord och strödde ut över kistan. Jag visste att hon aldrig skulle komma tillbaka igen. Jag visste att personen som fortfarande vandrade på denna jord, bara var skalet av henne. Det var inte hon på riktigt. För mig var hon död. Min kärlek hade dött. 

För mig existerar inte längre det där skalet. Det var svårt att acceptera det faktum att det inte var hon, för det såg ju precis ut som henne. Men nu vet jag att hon inte finns. I mina tankar besöker jag ibland personen jag begravde. Den personen som ännu aldrig sårat mig. Den som för alltid kommer vara vacker i mina ögon. Skalet har jag inget intresse av. Jag har tagit bort numret. Slutat bry mig om vad hon har för sig. Slutat bry mig om hur hon mår. Slutat existera för henne. 

Nu existerar jag för mig själv. Och för de jag älskar. Om jag vetat då. Hur livet skulle se ut idag. Så hade jag bara skrattat. Då hade jag inte fällt en enda tår. Då hade jag varit glad för att jag fick en chans till frihet. Jag hade sprungit utan att vända mig om en enda gång. 

Men jag är samtidigt glad över allt, för det fick mig att bli stark. Att hitta en mening. Att hitta mig själv. Att se vilka som är äkta vänner och inte. 

Om inte all skit hade hänt, så hade jag inte kunnat bli den bästa versionen av mig själv. 

Nu är jag i ett förhållande som jag tror på till 100%. Det finns ingen risk att jag skulle göra något för att förstöra det. Det är bara hon och jag. Inga röster i huvudet. Inga tvivel. Bara framtidstankar. 

För 356 dagar sedan var jag fast, nu är jag mer fri än någonsin. Jag lever för mig själv och för kärleken till de runt omkring mig. Jag ser mig själv växa varje dag. Jag ser sanningen i min älsklings ögon. Jag ser äktheten. Jag vet att varje ord som kommer ut ur hennes mun är ord som hon vill säga. Inte något hon måste. 

 

Jag kanske förlorade en del. Men jag vann desto mer! 

Lite brutalt att säga kanske, men tack för att du dog. Tack för att du tog ihjäl kärleken och fick mig att sluta älska dig. 

 

Jag har de bästa dagarna i mitt liv, kvar att leva.