honochhennes

Det är som att man förlorar hela sin nuvarande existens. Frågan blir, vem är jag? Fast det kanske borde låta; vem var jag? 

Lite för många frågor som dyker upp i mitt huvud. Jag brukar inte tänka så mycket nu för tiden. Inte analysera så mycket. Utan jag Är nog mest bara. Är det kanske lite på gott och ont? Är det dumt? Jag vet inte alls. Jag vet bara att jag är gladare nu än förr. Fast är jag det verkligen, på riktigt? Eller gömms jag bakom ännu en fasad? Jag kanske har glömt hur riktig lycka känns. Eftersom att det var så längesen jag upplevde det. Så jag kanske inte vet vad det är. Jag hatar tvivel. Jag hatar när spöken busar i mitt huvud. Vad har ni ens där att göra? Jag vill vara ifred! Vill ha mina tankar för mig själv. Jag mår bäst då. 

Var det lycka när jag med spade och hink byggde mitt första sandslott? 

Var det lycka när jag slet av huvudet på min barbiedocka och det sa "plopp"?

Var det lycka när jag fick min hund när jag fyllde 14 år som jag tjatat om sen jag var 7 år? 

Var det lycka när jag fick intagningsbeskedet från gymnasiet? 

Var det lycka när jag fick mitt första jobb? 

Var det lycka när jag kysste en tjej för första gången? 

Var det lycka när jag flyttade till Sundsvall? 

Var det lycka när jag flyttade till Västerås? 

Var det lycka när jag flyttade till Norrtälje? 

Vad Är lycka?