honochhennes

Fortsatte och läsa gamla blogginlägg idag. Det är mycket jag saknar från den tiden, men är samtidigt glad över att jag vuxit och är en annan människa nu. Jag skäms över min syn på kärlek som jag hade då. Att jag hade så lätt för att bara förstöra. Utan att tänka på att jag faktiskt sårade personer runt mig. Min självkänsla var i botten och jag levde på kickar. 

Lite ångest får jag dock över att livet förändras hela tiden. Att de unga och galna åren är förbi. De kommer aldrig tillbaka. Allt roligt som jag gjorde. Alla sjuka äventyr. Alla knäppa människor jag träffat. De är bara som ett minne längst bak i huvudet. 

Nu är jag 28 år. Nu är livet på ett helt annat vis. Jag tycker om att vara vuxen, men ibland skulle jag vilja kastas tillbaka i tiden och bara sitta där uppe på muren vid Norra berget och skratta bort ljusa sommarnätter. Jag skulle vilja drömma om morgondagen. Inte redan vara i den. 

Livet. Det är något fantastiskt och rent av bisarrt på en och samma gång. Det är så lätt att fastna i tankar, men jag har inte tillåtit mig att göra det på länge. När satt jag senast vaken en halv natt och pratade bort flera timmar på chatten med en vän? Det var år sen. 

Min trygghet har nästan blivit lite som mina bojor också. Går det inte att vara trygg, men ändå fri? Eller måste det alltid finnas ett antingen eller? 

Nu ska jag lägga huvudet på kudden, lyssna på musik och bara vara. Tills jag vaknar till ännu en dag.