honochhennes

Sanningen är att jag fortfarande försöker att anpassa mig till livet jag lever idag. För det första så tog det ganska lång tid för mig att hitta tillbaka efter allt som hände med S. Sveket, det krossade hjärtat, men framförallt hur det fanns vänner som valde att vända mig ryggen när jag behövde dem som bäst. Det gjorde ondare än någonting annat. Jag var förvirrad och vilsen, och händer jag behövde för att hitta min väg tillbaka fanns plötsligt inte där. Vilket gjorde vägen ännu längre. 

Mitt hjärta har läkt. Jag är inte trasig längre. Men jag vet att jag har distanserat mig. Både på gott och ont. Att flytta till en helt ny stad blev en ny början för mig. Jag fick ro att hitta mig själv. Börja jobba på ett jobb jag tycker är väldigt roligt. Minimera mitt alkoholintag väldigt mycket. Hitta trygghet. Men det finns fortfarande en pusselbit kvar, det är att hitta balansen mellan att jobba, vara med Sara och att ha tiden till vännerna. När de flesta vänner bor minst 3 timmar härifrån så är det svårt att bara åka över dagen. Vilket har gjort mig väldigt uppgiven. Några av mina vänner har tagit sig tiden att hälsa på mig här i Norrtälje, vilket jag är otroligt tacksam över. 

Men det jag egentligen ville ha sagt är att jag tänker på mina vänner varje dag. Önskar att jag kunde dra ihop en flat-fest som förr, eller ta en 3 timmars fika på espressohouse, asgarva åt en japansk anime, eller bara ta en promenad längst hamnen. 

Jag hoppas att alla som känner att ni är mina vänner tar till sig min saknad. Jag ska bli bättre på att höra av mig. Det är bara så mycket i mitt huvud hela tiden. 

Men jag saknar er enormt! Jag är så tacksam för att ni finns där. Jag vet att er dörr står öppen om jag plötsligt skulle dyka upp och vilja ha en lång kram och lite soffhäng.