Så var jag som i trans.
Det är inte ofta längre, men ibland dyker den upp. Ångesten. Känslan av maktlöshet.
Jag har legat i sängen ett bra tag nu och verkligen försökt pressa ihop ögonen. Försökt att inte tänka på sånt som känns jobbigt. Försökt att stänga ute alla ljud, alla funderingar, men så plötsligt så känner jag den där krampaktiga känslan i bröstet, då måste jag dra ett extra djupt andetag, för annars känns det inte som att jag får tillräckligt med luft. Jag suckar till för säkert tionde gången på inte alls lång tid. Zoe klättrar upp över mitt bröst och det känns som att hon väger 50 kilo. Milton ligger nere vid fotänden och hans snorkiga snarkningar är öronbedövande. Så tillsist bestämmer jag mig för att ta datorn och lägga mig på soffan. För nu behöver jag det som jag alltid behöver när tankarna tar över huvudet och ångestkänslan tar över kroppen, närmligen mina ord. Tangenterna under mina fingrar.
Oftast så hjälper det verkligen mig. Att se orden, och se hur meningar bildas. Jag önskar att jag tog mig mer tid till att skriva. För jag vet ju hur mycket jag älskar det. I stället för att sitta och meningslöst bara bläddra upp och ner i olika flöden på sociala medier så hade jag kunnat suttit här och bara skrivit.
Igår när jag satt på flygplanet hem från Spanien så skrev jag ner detta: Där satt jag på vardagsrumsgolvet, i min första egna lägenhet, och såg hur lågorna flammade upp från den nya gråa IKEAmattan. När jag tog tändaren och tände på så var jag som i trans, jag kunde inte styra min egen kropp, det var som att en demon slöt sin hand kring min och tryckte på knappen och lät elden leka lätt över det som fanns framför mig, plötsligt vaknade jag upp och förstod vad jag höll på med. Jag ryckte snabbt åt mig filten som låg på soffkanten precis bredvid mig och la den över den lilla brasa jag precis skapat. Den slocknade och en konstig lukt av bränt syntetmaterial spred sig i rummet. Vad hade jag precis gjort? I all min ångest så hade jag alltså tänt eld på min vardagsrumsmatta, vad ville jag ha ut av det? Jag lämnades inte med någon bra känsla, tvärt om. Den natten var jag tvungen att ta dubbel dos av atarax. Jag var så rädd. Både för mig själv och för ångesten som brände i mitt bröst.
Jag skrev alltså det där igår, ett minne, från cirka 10 år sen. Ibland kommer de över mig. Minnena från förr. Hur det var och kändes då. När jag verkligen mådde dåligt. Det kan hjälpa mig om jag mår dåligt nu. För då kan jag nästan skratta åt min nuvarande ångest, som faktiskt inte är något alls i jämförelse med förut. När jag tänker på allt jag känt så kan jag ibland fundera över om det verkligen är sant, om det verkligen är mitt eget liv jag tänker tillbaka på, eller om det är någon annans. För det känns så overkligt. Hur orkade jag ta mig igenom allt det där mörkret som varje dag genomborrade mig? Kanske har min känslighet inte bara nästan dränkt mig, utan faktiskt även räddat mig. Jag har så otroligt nära till känslor, nära till andra människors känslor, nära till upplevelser som ibland inte bara känns inuti utan också flera meter utanpå. Jag har haft väldigt nära till ångesten. Väldigt små saker har fått mig att tappa fotfästet. Men sen så har vi ju allt det där underbara också, alla de små underbara sakerna. Som jag fått sån stor känsla ifrån. Som den där gången när jag bodde i Sundsvall, jag hade varit på någon fest, mått dåligt och bestämt mig för att gå hem. Innan jag kom hem så låg det en stor fotbollsplan som jag var tvungen att gå över. Jag hade kommit ungefär halvvägs, det var kallt och mina andetag bildade rökmoln framför mig, jag tittade upp och såg den mest fantastiska stjärnhimmel. I det kalla fuktiga gräset la jag mig ner. Jag låg där en lång stund. Stirrade rakt upp, såg stjärnorna långt där uppe. Började känna lugnet i kroppen. Ångesten avtog och byttes i stället ut av ett enormt välbefinnande. Jag uppskattade min stund där på gräset. Tänkte på hur vacker världen är. Inte bara vår planet, utan allt bortom vår förståelse också. Såna där upplevelser är ju vardag för de flesta. Något som tas förgivet. Men lika väl som att jag kan brista i gråt för att jag ser ett djur fara illa, så kan tårarna rinna när jag ser en vacker solnedgång.
Jag inser när jag skriver detta att jag kan framstå som en person med en eller flera diagnoser. Kanske har jag det. Vad vet jag. Att älska djupt, sörja hårt, ha konstiga idéer, se fler än två sidor av ett mynt. Det har ju bara alltid varit jag. Så nära till tårar, men med skrattet tätt efterkommande.
Jag tycker om känslor. Även fast de kan vara otroligt jobbiga. För jag vet att det inte går att endast känna lycka, inte med den komplexa hjärnan människan har. Jag kan på något konstigt sätt uppskatta ångest, inte i stunden, men efteråt. För den får mig att verkligen känna. Lika väl som lycka får. Självklart väljer jag lycka framför sorg. Men utan den ena skulle inte den andra existera. Och sorg väcker helt andra delar i kroppen och hjärnan än vad lycka gör. En balans av de båda driver livet framåt.
Och som vanligt när jag hamnar i skriv-mode, så har jag ingen aning om vad jag egentligen ville komma fram till. Just denna natt så ville jag bara strukturera upp min ångest. Den får gärna vara i min kropp, så länge den är hanterbar. Och nu känner jag hur jag kan andas lite enklare.
Jag vet inte egentligen vad jag har ångest över. Det är nog en blandning av lite allt möjligt. Framtidstankar, jobbet, Sallys död, att vara tillbaka i Sverige, ja ett litet virrvarr med andra ord.
Nu ska jag i alla fall försöka sova lite, för det känns lättare i kroppen.
Jag har legat i sängen ett bra tag nu och verkligen försökt pressa ihop ögonen. Försökt att inte tänka på sånt som känns jobbigt. Försökt att stänga ute alla ljud, alla funderingar, men så plötsligt så känner jag den där krampaktiga känslan i bröstet, då måste jag dra ett extra djupt andetag, för annars känns det inte som att jag får tillräckligt med luft. Jag suckar till för säkert tionde gången på inte alls lång tid. Zoe klättrar upp över mitt bröst och det känns som att hon väger 50 kilo. Milton ligger nere vid fotänden och hans snorkiga snarkningar är öronbedövande. Så tillsist bestämmer jag mig för att ta datorn och lägga mig på soffan. För nu behöver jag det som jag alltid behöver när tankarna tar över huvudet och ångestkänslan tar över kroppen, närmligen mina ord. Tangenterna under mina fingrar.
Oftast så hjälper det verkligen mig. Att se orden, och se hur meningar bildas. Jag önskar att jag tog mig mer tid till att skriva. För jag vet ju hur mycket jag älskar det. I stället för att sitta och meningslöst bara bläddra upp och ner i olika flöden på sociala medier så hade jag kunnat suttit här och bara skrivit.
Igår när jag satt på flygplanet hem från Spanien så skrev jag ner detta: Där satt jag på vardagsrumsgolvet, i min första egna lägenhet, och såg hur lågorna flammade upp från den nya gråa IKEAmattan. När jag tog tändaren och tände på så var jag som i trans, jag kunde inte styra min egen kropp, det var som att en demon slöt sin hand kring min och tryckte på knappen och lät elden leka lätt över det som fanns framför mig, plötsligt vaknade jag upp och förstod vad jag höll på med. Jag ryckte snabbt åt mig filten som låg på soffkanten precis bredvid mig och la den över den lilla brasa jag precis skapat. Den slocknade och en konstig lukt av bränt syntetmaterial spred sig i rummet. Vad hade jag precis gjort? I all min ångest så hade jag alltså tänt eld på min vardagsrumsmatta, vad ville jag ha ut av det? Jag lämnades inte med någon bra känsla, tvärt om. Den natten var jag tvungen att ta dubbel dos av atarax. Jag var så rädd. Både för mig själv och för ångesten som brände i mitt bröst.
Jag skrev alltså det där igår, ett minne, från cirka 10 år sen. Ibland kommer de över mig. Minnena från förr. Hur det var och kändes då. När jag verkligen mådde dåligt. Det kan hjälpa mig om jag mår dåligt nu. För då kan jag nästan skratta åt min nuvarande ångest, som faktiskt inte är något alls i jämförelse med förut. När jag tänker på allt jag känt så kan jag ibland fundera över om det verkligen är sant, om det verkligen är mitt eget liv jag tänker tillbaka på, eller om det är någon annans. För det känns så overkligt. Hur orkade jag ta mig igenom allt det där mörkret som varje dag genomborrade mig? Kanske har min känslighet inte bara nästan dränkt mig, utan faktiskt även räddat mig. Jag har så otroligt nära till känslor, nära till andra människors känslor, nära till upplevelser som ibland inte bara känns inuti utan också flera meter utanpå. Jag har haft väldigt nära till ångesten. Väldigt små saker har fått mig att tappa fotfästet. Men sen så har vi ju allt det där underbara också, alla de små underbara sakerna. Som jag fått sån stor känsla ifrån. Som den där gången när jag bodde i Sundsvall, jag hade varit på någon fest, mått dåligt och bestämt mig för att gå hem. Innan jag kom hem så låg det en stor fotbollsplan som jag var tvungen att gå över. Jag hade kommit ungefär halvvägs, det var kallt och mina andetag bildade rökmoln framför mig, jag tittade upp och såg den mest fantastiska stjärnhimmel. I det kalla fuktiga gräset la jag mig ner. Jag låg där en lång stund. Stirrade rakt upp, såg stjärnorna långt där uppe. Började känna lugnet i kroppen. Ångesten avtog och byttes i stället ut av ett enormt välbefinnande. Jag uppskattade min stund där på gräset. Tänkte på hur vacker världen är. Inte bara vår planet, utan allt bortom vår förståelse också. Såna där upplevelser är ju vardag för de flesta. Något som tas förgivet. Men lika väl som att jag kan brista i gråt för att jag ser ett djur fara illa, så kan tårarna rinna när jag ser en vacker solnedgång.
Jag inser när jag skriver detta att jag kan framstå som en person med en eller flera diagnoser. Kanske har jag det. Vad vet jag. Att älska djupt, sörja hårt, ha konstiga idéer, se fler än två sidor av ett mynt. Det har ju bara alltid varit jag. Så nära till tårar, men med skrattet tätt efterkommande.
Jag tycker om känslor. Även fast de kan vara otroligt jobbiga. För jag vet att det inte går att endast känna lycka, inte med den komplexa hjärnan människan har. Jag kan på något konstigt sätt uppskatta ångest, inte i stunden, men efteråt. För den får mig att verkligen känna. Lika väl som lycka får. Självklart väljer jag lycka framför sorg. Men utan den ena skulle inte den andra existera. Och sorg väcker helt andra delar i kroppen och hjärnan än vad lycka gör. En balans av de båda driver livet framåt.
Och som vanligt när jag hamnar i skriv-mode, så har jag ingen aning om vad jag egentligen ville komma fram till. Just denna natt så ville jag bara strukturera upp min ångest. Den får gärna vara i min kropp, så länge den är hanterbar. Och nu känner jag hur jag kan andas lite enklare.
Jag vet inte egentligen vad jag har ångest över. Det är nog en blandning av lite allt möjligt. Framtidstankar, jobbet, Sallys död, att vara tillbaka i Sverige, ja ett litet virrvarr med andra ord.
Nu ska jag i alla fall försöka sova lite, för det känns lättare i kroppen.
