Ett helt nytt liv.
Det kanske inte är så konstigt egentligen att jag får ångest ibland. När livet har dundrat på i 120 och jag knappt har hunnit med. Bältet sitter liksom inte på, och tanken på att krocka gör mig svimfärdig. I mitt huvud skapas ständigt hinder. Jag är inte lika bra problemlösare som jag kanske är att på att identifiera problemen. Eller skapa fantasiproblem i mitt huvud som inte ens har eller kommer ske.
Tidigare i mitt liv har jag verkligen bara levt dag för dag. Jag la mig tillgänglig på jobb lite när jag kände för det, alltså när jag bodde i Västerås och jobbade på ICA lagret. Jobbade väl i princin 50% skulle jag säga. Medan jag nu jobbar mer än heltid. Den senaste löneperioden hamnade jag på 185 timmar. Vilken är det mesta jag jobbat under en månad, i hela mitt liv.
Det är jobbigt fysiskt och mentalt att jobba så mycket, men jag vet ju också att jag måste jobba i princip de timmarna nu framöver tills jag går i pension. Nej det är inget skämt. Jag kommer aldrig kunna gå ner i tid och vara sån som när jag är typ 50 år går ner till kanske 75%, som många gör. Vilket känns ganska stressande. Men allt är för att vi ska kunna bo i vårt drömhus. Vi har själva valt denna situation. Och jag älskar självklart mitt jobb. Det gör jag. Och jag gnäller inte över situationen. Det bara slår en i ansiktet ibland. När man är en sån person som jag är. Som hela mitt liv varit ganska flyktig. Som alltid har velat kunna göra spontana saker. Men det är svårt att få till sånt nu. Jag och Sara har inte ens haft en ledig helg tillsammans detta år. Förutom när vi åkte till Sälen, men då hade vi ju människor runt oss 24/7. Men 11-12 maj ska vi äntligen få vara lediga tillsammans. Tror det är väldigt viktigt att vi försöker rå om varandra också. Inte bara bygger på företaget och huset. Vår egna relation är minst lika viktig.
Jag försöker att analysera min ångest. För i natt kunde jag knappt sova. Då kändes det som att jag hade en elefant som satt på mitt bröst. När det sen blev morgon så kände jag bara sån ångest. Och jag får liksom ångest av att jag har ångest. För jag vill inte ha det. Sen att inte riktigt veta vart den kommer ifrån. Men jag försöker fundera över det. Mycket tror jag är jobbet. Att tiderna är så otroligt oregelbundna. Men jag har ju ändå valt att jobba inom restaurang. Men som på ICA till exempel. Då jobbade jag alltid eftermiddag/kväll först, men det fungerade inte. Jag behövde ha den där rutinen att jobba kl 06-15. Då blev hela mitt liv mycket enklare. Då kunde jag få in saker efter jobbet. Att jobba typ 8-17, 9-18 nu hade ju varit drömmen. Men mitt schema är typ 9-20.30 någon dag, 8-15 någon dag, 9-19 en dag, 11:30-20:30 en dag. Ja ni ser ju. Helt oregelbunden. Jag blir liksom knäpp i huvudet. Jag har inte ens koll på hur jag jobbar imorgon i princip. Måste kolla det ikväll innan jag går och lägger mig. Sen att jobba sådär konstigt gör att jag känner mig stressad över att inte ha tid till att vara vid huset och renovera. För vissa veckor slutar jag 19 eller 20:30 typ 4 dagar. Då känns det som att det försvinner så himla mycket. Det är nästan så att jag känner att jag skulle behöva ha två jobb. Typ ett städjobb där man börjar kanske 05 på morgonen, sen gå till restaurangen och jobba lunchen där. Så man kan sluta typ vid 15-16 om dagarna. För jag bara känner att det försvinner så mycket tid. Och dagar då jag börjar 11:30. Hur mycket hinner man med då? Ja visst det är väl prioriteringar. Om jag kliver upp sjukt tidigt skulle jag ju kunna vara vid huset innan jobbet också. Herre gud vad mycket tankar. Om någon läser det här så kommer den ju bli knäpp av mig.
Sen att jag är så himla introvert har ju verkligen visat sig vara en enorm styrka och svaghet i arbetet. Låt mig förklara, styrkan är att jag verkligen går in i mig själv och arbetar jäkligt hårt, snabbt och noggrant. Jag vill att varje burgare som jag lägger upp på brickan ska vara så himla bra den bara kan vara. Jag arbetar bra under stress och press, och jag tycker att jag verkligen kan prestera. Jag har alltid varit bra på att prestera. Det var nog därför jag passade in väldigt bra på ICA lagret också. Där fick man sitt plockorder. Sen var det bara att göra den så snabbt och noggrant man bara kunde. Anledningen till att det tillslut inte fungerade där var att kroppen tog stryk. Hade det inte varit så tungt hade det nog gått ett tag till.
Men sen min svaghet. Att jag blir så otroligt drenerad av den sociala biten. Jag blir helt slut i huvudet. Det allra bästa är när det är massor att göra, då har vi alla våra egna stationer. Vi gör liksom vårt. Jag har inget problem med att kommunicera och göra arbetet bra. Men till exempel nu inför sommare, då är det typ 10 stycken nya som ska läras upp. Ni kan ju bara tänka er hur det känns för en introvert hjärna. Jag blir helt slut. Jag tappar liksom allt. Jag tappar kontrollen. Men jag vet ju hur mycket de behövs, för att vi andra ordinarie ska kunna få någon slags ledighet i sommar. Vilket jag inte ens vet om jag kommer kunna ta. Jag är otroligt beroende av varje liten krona. Om någon utomstående skulle titta in i vår ekonomi, alltså den är inte dålig, men om någon såg alla utgifter vi har, skulle den tycka att vi var galna. Alltså allt är ju som sagt för vår gemensamma dröm. Allt är för något högre, något bättre. Men det är jävligt galet. Det måste jag säga själv också. För självklart går det ihop. Men det går bara ihop på två heltidslöner tills vi går i pension.
Ta inte allt detta som att jag bara klagar. För det gör jag inte. Jag reder ut tankar genom skrift. För jag vet att jag inte behöver gå till någon och prata om detta. Jag är inte deprimerad. Jag har bara ångest. Ångest över saker som bara behöver nystas ut. Jag behöver liksom få ordning och reda på mitt liv. Behöver ha bättre koll på allt. Bättre struktur. Liksom jobba, äta mat, renovera huset och ha egentid både med mig själv, Sara och vänner/familj. Det är det som känns så snurrigt just nu. För som sagt, med mitt schema så känns det som att jag måste utesluta saker, som att jag inte hinner med eller kan ha sån koll eller rutin som jag vill. Jag lever för rutiner, men de är helt nollade just nu.
Hur ska jag få till dem? Förstår inte riktigt.
Nu har jag i alla fall fått skriva av mig lite grann. Så nu ska jag byta om till arbetskläder, sen blir det nog renovering när Sara slutar jobbet kl 15. Själv är jag ledig idag, men jag var tvungen att först städa hela lägenheten. Kände att jag kan inte må bra om det inte är fint runt omkring mig. Något måste vara i ordning i alla fall.
Yes. Vi hörs!
Tidigare i mitt liv har jag verkligen bara levt dag för dag. Jag la mig tillgänglig på jobb lite när jag kände för det, alltså när jag bodde i Västerås och jobbade på ICA lagret. Jobbade väl i princin 50% skulle jag säga. Medan jag nu jobbar mer än heltid. Den senaste löneperioden hamnade jag på 185 timmar. Vilken är det mesta jag jobbat under en månad, i hela mitt liv.
Det är jobbigt fysiskt och mentalt att jobba så mycket, men jag vet ju också att jag måste jobba i princip de timmarna nu framöver tills jag går i pension. Nej det är inget skämt. Jag kommer aldrig kunna gå ner i tid och vara sån som när jag är typ 50 år går ner till kanske 75%, som många gör. Vilket känns ganska stressande. Men allt är för att vi ska kunna bo i vårt drömhus. Vi har själva valt denna situation. Och jag älskar självklart mitt jobb. Det gör jag. Och jag gnäller inte över situationen. Det bara slår en i ansiktet ibland. När man är en sån person som jag är. Som hela mitt liv varit ganska flyktig. Som alltid har velat kunna göra spontana saker. Men det är svårt att få till sånt nu. Jag och Sara har inte ens haft en ledig helg tillsammans detta år. Förutom när vi åkte till Sälen, men då hade vi ju människor runt oss 24/7. Men 11-12 maj ska vi äntligen få vara lediga tillsammans. Tror det är väldigt viktigt att vi försöker rå om varandra också. Inte bara bygger på företaget och huset. Vår egna relation är minst lika viktig.
Jag försöker att analysera min ångest. För i natt kunde jag knappt sova. Då kändes det som att jag hade en elefant som satt på mitt bröst. När det sen blev morgon så kände jag bara sån ångest. Och jag får liksom ångest av att jag har ångest. För jag vill inte ha det. Sen att inte riktigt veta vart den kommer ifrån. Men jag försöker fundera över det. Mycket tror jag är jobbet. Att tiderna är så otroligt oregelbundna. Men jag har ju ändå valt att jobba inom restaurang. Men som på ICA till exempel. Då jobbade jag alltid eftermiddag/kväll först, men det fungerade inte. Jag behövde ha den där rutinen att jobba kl 06-15. Då blev hela mitt liv mycket enklare. Då kunde jag få in saker efter jobbet. Att jobba typ 8-17, 9-18 nu hade ju varit drömmen. Men mitt schema är typ 9-20.30 någon dag, 8-15 någon dag, 9-19 en dag, 11:30-20:30 en dag. Ja ni ser ju. Helt oregelbunden. Jag blir liksom knäpp i huvudet. Jag har inte ens koll på hur jag jobbar imorgon i princip. Måste kolla det ikväll innan jag går och lägger mig. Sen att jobba sådär konstigt gör att jag känner mig stressad över att inte ha tid till att vara vid huset och renovera. För vissa veckor slutar jag 19 eller 20:30 typ 4 dagar. Då känns det som att det försvinner så himla mycket. Det är nästan så att jag känner att jag skulle behöva ha två jobb. Typ ett städjobb där man börjar kanske 05 på morgonen, sen gå till restaurangen och jobba lunchen där. Så man kan sluta typ vid 15-16 om dagarna. För jag bara känner att det försvinner så mycket tid. Och dagar då jag börjar 11:30. Hur mycket hinner man med då? Ja visst det är väl prioriteringar. Om jag kliver upp sjukt tidigt skulle jag ju kunna vara vid huset innan jobbet också. Herre gud vad mycket tankar. Om någon läser det här så kommer den ju bli knäpp av mig.
Sen att jag är så himla introvert har ju verkligen visat sig vara en enorm styrka och svaghet i arbetet. Låt mig förklara, styrkan är att jag verkligen går in i mig själv och arbetar jäkligt hårt, snabbt och noggrant. Jag vill att varje burgare som jag lägger upp på brickan ska vara så himla bra den bara kan vara. Jag arbetar bra under stress och press, och jag tycker att jag verkligen kan prestera. Jag har alltid varit bra på att prestera. Det var nog därför jag passade in väldigt bra på ICA lagret också. Där fick man sitt plockorder. Sen var det bara att göra den så snabbt och noggrant man bara kunde. Anledningen till att det tillslut inte fungerade där var att kroppen tog stryk. Hade det inte varit så tungt hade det nog gått ett tag till.
Men sen min svaghet. Att jag blir så otroligt drenerad av den sociala biten. Jag blir helt slut i huvudet. Det allra bästa är när det är massor att göra, då har vi alla våra egna stationer. Vi gör liksom vårt. Jag har inget problem med att kommunicera och göra arbetet bra. Men till exempel nu inför sommare, då är det typ 10 stycken nya som ska läras upp. Ni kan ju bara tänka er hur det känns för en introvert hjärna. Jag blir helt slut. Jag tappar liksom allt. Jag tappar kontrollen. Men jag vet ju hur mycket de behövs, för att vi andra ordinarie ska kunna få någon slags ledighet i sommar. Vilket jag inte ens vet om jag kommer kunna ta. Jag är otroligt beroende av varje liten krona. Om någon utomstående skulle titta in i vår ekonomi, alltså den är inte dålig, men om någon såg alla utgifter vi har, skulle den tycka att vi var galna. Alltså allt är ju som sagt för vår gemensamma dröm. Allt är för något högre, något bättre. Men det är jävligt galet. Det måste jag säga själv också. För självklart går det ihop. Men det går bara ihop på två heltidslöner tills vi går i pension.
Ta inte allt detta som att jag bara klagar. För det gör jag inte. Jag reder ut tankar genom skrift. För jag vet att jag inte behöver gå till någon och prata om detta. Jag är inte deprimerad. Jag har bara ångest. Ångest över saker som bara behöver nystas ut. Jag behöver liksom få ordning och reda på mitt liv. Behöver ha bättre koll på allt. Bättre struktur. Liksom jobba, äta mat, renovera huset och ha egentid både med mig själv, Sara och vänner/familj. Det är det som känns så snurrigt just nu. För som sagt, med mitt schema så känns det som att jag måste utesluta saker, som att jag inte hinner med eller kan ha sån koll eller rutin som jag vill. Jag lever för rutiner, men de är helt nollade just nu.
Hur ska jag få till dem? Förstår inte riktigt.
Nu har jag i alla fall fått skriva av mig lite grann. Så nu ska jag byta om till arbetskläder, sen blir det nog renovering när Sara slutar jobbet kl 15. Själv är jag ledig idag, men jag var tvungen att först städa hela lägenheten. Kände att jag kan inte må bra om det inte är fint runt omkring mig. Något måste vara i ordning i alla fall.
Yes. Vi hörs!
