honochhennes

Har haft konversationer med två personer idag ang. det här med livet och vad som är menat och hur man ska uppnå något högre. Finna någon slags lycka och harmoni.

Jag funderar över det här med lycka. Hur uppkommer den? Och finns det ens någon som heter lycka? Om vi säger att lycka nu finns. Vad är det som skapar det? 
Om vi går tillbaka till stenåldern. När människan levde väldigt primitivt. Människan jagade, åt, födde barn m.m. Väldigt grundläggande och vitala saker. Hur kändes det då? Undra om de någonsin kände att något fattades. Som att de var menade för något mer. Att de varje dag sökte efter något större. Eller om de faktiskt kände det där lugnet. 
Vad definierar lycka? Är det bara uppfunnet av vår komplexa hjärna? Är det vår hjärna som kommer att förgöra oss?  
Vi försöker hela tiden utvecklas. Allt ska vara större, bättre, mer. Men har vi inte nått något slags stopp nu?
Kanske var människan faktiskt ett evolutionellt misstag.
Inget illa ment om Charles Darwin och hans teori om "Survival of the fittest" (starkast överlever).
Men sättet som människan förökar sin art på och tar död på allt annat, är det verkligen styrkan som låter oss överleva, är det inte mest bara ren dumhet?
Nu menar inte jag att människan inte borde ha en plats här på jorden.
Bara att vårt storhetsvansinne kommer vara det som blir vår undergång.
Människan söndrar, för att sedan försöka hela. Men hur många chanser får vi egentligen?

Hur gör man då för att inte vara en del av allt detta?
Jag har gjort ett val, kanske inte så stort eller viktigt, men för mig känns det viktigt och bra.
Och det är att jag valt att inte ta vaccin för svininfluensan.
Människan tror att vi kommer kunna bli odödliga. Vakna! Så är det faktiskt inte.
Jag tror på att saker och ting faktiskt är menade.
Död, misär, sjukdomar. Det är allt en del av livet. Och det är där Darwins teori kommer in. Där starkast faktiskt överlever. Inte med hjälp av mediciner. Utan det naturliga urvalet.
Något som människan faktiskt måste börja försöka acceptera.
Vad skulle hända med jorden om vi lyckades överleva allt? Det är vansinne. För det skulle betyda att vi skulle ta slut på alla resurser otroligt fort! Jorden skulle bli överbefolkad.
Förr eller senare så kommer vi nog söndra.

Jag skulle vilja sälja alla mina materiella ting. Och bara åka på en resa för själen.
Sova under stjärnor. Bestiga berg. Samla föda och göra upp eld för hand. 
Bli ett med jag:et och naturen. För vi är födda ur naturen. Inte ur något slags labb. 

De gångerna som jag varit mest i harmoni i mitt liv så har naturen faktiskt haft en stor del i det. 
Ett av de starkaste minnena jag har är från en kall vintemorgon. Jag skulle gå till bussen. Det var kolsvart ute och inte en enda bil eller människa var i rörelse. Det var bara jag. Jag kunde tydligt höra hur snön knastrade under mina skor när jag gick. Det var nästan så att jag till och med kunde höra mig själv andas. Kylan bet i mina kinder. Det var helt stjärnklart. Det kändes som att tystnaden svepte in mig. 
Då kände jag ett sånt otroligt lugn. Det var som att allt bara försvann. Som att jag blev ett med livet.
En otrolig känsla.

Vad ville jag säga egentligen?
Jo att man inte ska jaga något slags evigt liv fritt från bekymmer.
Vi kan aldrig rymma från vårt öde.
Men vi kan göra det bästa av de resurser som vi blev givna vid födseln. Vår empati, känslan att känna för oss själva och andra.

Ett sista ord för dagen; Kärlek.