honochhennes

Lilla Frida nu sitter du här igen, i din lilla tankespiral och ångrar allt och inget.
Tänker på hur snabbt livet kan förändras. Och varför vi gör så många val som vi senare får ångra? Eller det kanske bara är jag som gör det..
Tänk om man bara kunde ha en plan och faktiskt följa den. Det skulle bli otroligt tråkigt, men tänk så stabilt och bra livet ändå skulle kännas. Visst gillar jag väl vissa sidospår jag har tagit. Det har varit uppfriskande och fått mig att tänka på nya sätt. Men ofta, allt för ofta, önskar jag att jag inte hade vikt av från stigen.
Någon fick mig en gång att må så himla bra, känna mig så otroligt lycklig, hela hennes närvaro sög verkligen in mig, hur hon rörde vid mig, hur hon tittade på mig, hur gott hon doftade. Jag kände mig så lätt då. Som att världen låg långt under mina fötter och jag kunde göra vad som helst. Jag var en drömmare.
Men så vek jag av. Jag slutade gå på den stigen. Tappade mina drömmar. Försatte mig i en riktigt hemsk situation med en riktigt hemsk människa.
När jag sedan försökte ta mig upp på samma stig igen så insåg jag att den hade vuxit igen. Kvar fanns endast små tecken på vart stigen hade varit.
Och jag vet att det kräver mer än bara min styrka för att lyckas slå bort allt ogräs som lyckats gömma stigen.
Men det är kanske, trots allt, meningen att vi ska gå på olika stigar nu. Trampa upp nya vägar och växa på varsitt håll.

Men du finns runt omkring mig. I gräset, i mina ögon, i min jacka. I allt som är grönt.
Du klär i grönt, vackra varelse.
Önskar dock att du var mer än bara en färg just nu.