honochhennes

Otroligt mycket tankar just nu.
Våren har kommit till Sundsvall. Vilket resulterar i att mina vårkänslor dyker upp. Känslor knutna till den här staden. Sol, känslor och Sundsvall går liksom hand i hand.
Jag tänker på hur otroligt lite tid jag har kvar här uppe.
Hur mycket som har hänt här! Och alla saker jag är tacksam över.
Men också allt som jag förlorat. Har vunnit otroligt mycket, men förlorat en hel del också.
Jag funderar över om jag verkligen gjort rätt val i vissa saker.
Det finns människor som jag älskar otroligt mycket, men som jag inte visat mina bästa sidor för.
Jag vill verkligen inte gå runt och ångra en massa saker. Men det vet jag att jag kommer få göra.
Under mina tre år i Sundsvall har jag lärt känna så otroligt många människor. Jag har kommit
människor nära. Har delat många intima ögonblick. De har funnits här för mig, och jag har funnits där för dem.
Men någonstans på vägen har jag tappat dem. Jag har gjort dåliga val. Har inte alltid varit en bra människa.
Jag minns när polisen satt i mitt kök i mitt i natten, alkoholen mitt på dagen, oändliga timmar när jag bara befann
mig i sängläge, alla olika mediciner, rädslan för människor, tomheten.
Är det konstigt om jag tog för mig när jag väl lyckades ta mig ur allt det där? B E K R Ä F T E L S E !
Jag lät alla komma nära. Tills det kom till känslor. Då knuffade jag så hårt jag bara kunde. Bort, bort!

Nu sitter jag här. 3 år senare. Efter 3 år av galenskap, kärlek, hat, lycka, ilska. Men framför allt 3 år av erfarenheter. Har lärt mig så otroligt mycket om mig själv. 
Men jag undrar ibland om det har varit värt det? 
Jag har fortfarande vänner kvar här. Men har jag någon kvar som verkligen är min vän. På riktigt. Som skulle komma vilken tid på dygnet det än var. Som skulle kunna hålla om mig en hel natt om jag behövde det.
Jag lämnar otroligt många människor bakom mig. Och är det så det kommer bli med alla? Att jag lämnar dem bakom mig? 

Finns det ingen som kommer att följa mig genom livet. Inte ens på avstånd?