honochhennes

Jag känner med varje liten cell i min kropp hur fel allting har blivit idag. Det känns som att vi var menade att gå åt ett håll, men på något sätt så struntade vi i det och gick åt motsatt håll.
Jag tror inte bara att det är jag som känner såhär just nu. Eller jag hoppas inte att det bara är jag.
Och det är så konstigt hur man vänjer sig vid saker och ting. När det sedan inte är som man är van vid så känns det så tomt och konstigt. Som ett litet godnatt-sms. Jag har suttit och hoppats hela kvällen. Fast jag visste att det inte skulle komma så hoppades jag ändå.
Har verkligen inte kunnat koncentrerat mig på något alls idag. Känns som att jag gått runt som ett litet osynligt spöke och bara funnits.
Det här är ett sånt misstag som jag kommer få gå runt och ångra resten av mitt liv. Det kommer alltid finnas ett hål som aldrig lyckas bli fyllt, för det var bara menat att fyllas av en person.

Men nu när jag gått igenom en helvetesdag och äntligen ligger i sängen och lyckats lugna ner mig då dyker ganska självklara tankar upp i mitt huvud..
Borde jag acceptera läget som det är? Ska jag kämpa för det jag vill ha?
Varför skulle jag ge upp så lätt? Jag är inte den som bara lägger mig platt och tar situationen som den är. Nej, i hela mitt liv har jag kämpat för att få det jag vill ha. Så det borde jag fortsätta med!
Samtidigt så vill jag respektera de sagda orden.

Nej.. jag vet inte riktigt hur jag ska göra.
Just nu skulle jag bara behöva en riktig god natts sömn. Men det är nog lite för mycket begärt.

(Lyckades åtminstone se hyfsat fräsch ut när jag gick till stan och mötte upp Ehli. Det var perfekt väder ute, vilket störde mig som tusan! Jag ville ha regn, åska, storm! Inte perfekt temperatur och små vindar.)