honochhennes

Jag hatar tunghäfta. Verkligen hatar det. När det finns en miljon tankar, och när det väl kommer ut något ur munnen så är det bara något dumt och helt värdelöst.
Min värld slets bort från mig idag. Visserligen förhoppningsvis tillfälligt. Men det gjorde lika ont ändå. Minns inte senaste gången jag grät på det sättet sist. När det känns som att syret har blivit något helt annat. Det är omöjligt att andas in det. Ändå så vill man inget hellre än att få ta ett riktigt djupa andetag och fylla lungorna.
Jag kan inte andas längre. Och jag vet att allt som händer är så fel, fel, fel. Ändå sitter jag bara här som en korkad liten människa och låter allt passera förbi mig. Det gäller att handla snabbt. Och jag sitter som en idiot och bara stirrar.
Jag vill slå sönder något. Men jag hejdar mig. Det finns ingen anledning att sabba en massa saker bara för att jag lyckades sabba mitt hjärta. 

Ser jag sanningen i vitögat?
Är för rädd för att hålla för din mun
Och slippa höra de sista orden
Är för rädd för att kämpa
För att säga stopp! Stanna!
Vågar inte ropa åt dig att komma tillbaka
Kan inte se dina tårfyllda ögon
Har inte modet till att springa efter
Och ge dig den där kyssen som vilar på mina läppar
Är för feg för att säga vad jag känner

I stället ser jag på hur du går din väg
Och lämnar mitt hjärta sårat

Vart finns stålmannens dräkt när jag behöver den?
Vart finns Sir Galahads svärd?
Vart finns dunderhonungen?

Vart finns Mitt mod, när jag behöver det som mest?