honochhennes

Ibland känns det som att livet inte ger en utrymme för en massa misstag. Men samtidigt har jag gjort så otroligt många misstag att hela jag känns som ett misstag.
Jag står inför en hel rad av val. Blir arg över att man inte kan få en glimt av framtiden. För det är inte förrän efteråt man inser vad man har gjort och ser att vägen man går på bara känns helt lerig och inte alls något att bygga vidare på. Då låter man regnet falla och spola bort allt. Så står man där ännu en gång. Med axlarna ner till marken och blött stripigt hår som klibbar fast längst kinderna. Då frågar jag mig gång på gång: Varför använde jag inte ett paraply?
Det är så lätt att vara efterklok. Jag använder den meningen så ofta att det borde vara mitt motto.
Men jag tänker att en dag, ja kanske en solig sommardag, då ska jag äntligen välja den där stabila asfaltsvägen att vandra längst. Men då kommer väl mitt problem bli att jag glömt ta på mig skor, så jag bränner mina fötter mot het, svart asfalt. Då kommer jag vika av på den trygga lilla skogsvägen. Den som gör mig lycklig för stunden. Men när regnet ännu en gång kommer så krälar maskar upp längst mina ben.

Och jag frågar mig ännu en gång: Varför använde jag inte ett paraply?