honochhennes

Vart har all min inspiration tagit vägen? Har börjat på flera inlägg.. Men jag är kritisk till det jag skriver. Även fast blogginlägg bara ska komma från hjärtat och det spelar ingen roll vad jag skriver. Men det känns inte som att det kommer från hjärtat, allt känns bara uppdiktat. Som att jag blivit ett tomt skal som bara skriver för skrivandets skull. Det kommer inte ner något vettigt.
Skrev några sidor i word igår. Kanske använde jag upp min sista kraft? Jag kan knappt ens skriva ett vettigt sms. Känns som att alla ord flyter ihop.
Mitt skrivande påverkas så himla mycket av hur jag mår. Visserligen har jag min topp när jag mår dåligt.
Fast just nu mår jag inte direkt dåligt. Jag känner mig bara tom. Och som att livet gått förbi mig. Jag missade tåget.
Varför är det så att nuet alltid ska vara så jobbigt så jag känner att jag måste fly in i någon slags påhittad framtid?
Ibland känns det som att jag inte försöker ta tag i, eller ens leva i nuet. Jag vill bara framåt hela tiden. Men jag måste tänka på att framtiden faktiskt också har ett nu.

Jag tror att ni som läst min blogg ett tag redan har listat ut att när jag är glad så skriver jag mer ytligt och glatt. Och när de där mörka molnen drar in över mig så tar mitt skrivande en helt annat karaktär. Det blir djupare och mer invecklat.

Hittade någon "dikt" jag skrev för några månader sen..
Den där känslan
Sakta krypandes upp för ryggraden
Smekande sidenhjärtan mot bar hud
Tysta löften i ljummen sommarnatt
En pumpande blodsgåva
Min starkaste muskel
Blottad

En förhoppning om läkande






(Nej, nu ska jag kliva upp städa lite.)