honochhennes

Nu är det en Kent-period igen. Vet inte riktigt vad det betyder. Om det är bra eller dåligt. Men idag har jag i alla fall lyckats ta mig ur min koma. Har i princip bara legat i sängen de senaste dagarna. Legat och känt mig totalt orkeslös. Varit rädd för att falla ner i någon slags avgrund igen. Men jag med min galanta självinsikt har kommit på vad problemet är. Jag är rädd. Så enkelt är det. Eller enkelt, och enkelt. Men det finns ju alltid botemedel på rädsla. Så jag kommer söka tills jag finner det.
Vad är jag rädd för då? Jo. Jag är rädd för framtiden. Imorgon eller på fredag kommer jag få besked om jag kommit in på kurserna jag sökt till hösten. Jag önskar och hoppas så himla mycket!! Marknadsföring samt Design och konsumtion, det skulle vara så roligt! Kurserna som jag läser nu var endast nödlösningar, något att "roa" mig med under hösten. Men nu vill jag lägga ner energi. Nog för att jag lagt ner energi på mina pågående kurser. Men jag har så enkelt för att skriva.. Kurserna har handlat om eget tänkande och egna åsikter. Hur svårt är det att skriva ihop det på 10 minuter? Inte så svårt.. Visserligen hoppade jag av en kurs för att den var för svår. Men det handlade mest om att min energi inte fanns där för att läsa något jag absolut inte kände för.
Men nu håller jag tummarna. Och om jag inte kommer in på kurserna.. Då intar rädslan min kropp på riktigt. För vad gör jag då? Jo jag börjar söka jobb som aldrig förr. Jag kommer bli tvingad att söka alla jobb som finns och tvingad till att ta det jag får. Jag hatar det. Jag vill ha valmöjligheter och kunna känna för jobbet. Inte bara ta något bara för att. Jag har inte jobbat på en "riktig" arbetsplats på 4 år. Det är läskigt att kasta sig ut i det igen. Det är inte lätt att anpassa sig och bli en vanlig människa bland andra vanliga människor när man levt under skydd i 5 år. Levt i skydd av min psykiska ohälsa. Fått hjälp från massa människor, stöttepelare. Nu ska jag kasta mig ut i det stora själv. Inte ensam, för jag har fortfarande människor som finns för mig. Men det är jag själv som måste ta stegen, det är ingen som kan gå åt mig. Inte så som människor gjort förr. Nu är det jag, och ingen annan.
Som sagt, jag är rädd. Därför har jag gömt mig de senaste dagarna. Har tappat min energi, inte för att jag varit trött. Utan för att jag inte velat ha energin. Ville skylla på min orkeslöshet så jag hade en anledning till att bara ligga kvar där under täcket och låta dagarna dra förbi.
Men jag vill inte vara rädd längre. Därför ska jag ta mig ur det. Första steget var att sluta inta säng-läge!

Gillar inte att tänka samma sak som vissa andra människor. Precis samma tanke slog mig idag, som någon annan. Det är läskigt.
Prat, skratt och en söt liten pojke som levererade glass.

Ikväll har jag tittat på Bonde söker fru. Det var hemskt. Jag fällde en liten tår. Att ge av sig själv. Sen bli totalt dissad av tre personer. Okej om de blir dissade på slutet av en människa. Men TRE. Hur klarar man av det utan att ta livet av sig? Fy.. Tur att jag aldrig tänk ställa upp i Bonde söker fru, eller nå liknande program. Fast vem vet, kanske borde söka till nya säsongen av Big  brother. Kanske skulle vara något? Haha.

Nej, nu känner jag att detta blev längre än vad det var tänkt! Nu tänker jag sova. Inte bara för att, utan för att det är sent och jag är trött.

(I brist på annat.)