honochhennes

Inget är ju som man tror.
Jag drar tillbaka tankarna till Vicki, Maaret, Annika, Sara L, Sandra, Karro, ja hela vägen tillbaka till Linn.
Börjar fundera över mig själv som människa. Inte just några negativa tankar så. Har varit många bra erfarenheter i mitt liv.
Men funderar lite över när det skedde något avgörande i mitt liv, som påverkade mig att bli just den människan som jag är idag.
För där någonstans bland heta nätter, sommarromaser och brustna hjärtan så påverkades jag.
Ibland är jag lite rädd för mig själv. Inte i relation till andra, utan i relation till mig själv.
Anledningen till alla misslyckade försök till kärlek har nog varit min brist av kärlek till mig själv. Att älska andra är att först och främst älska sig själv.
Har jag någonsin gjort det, på riktigt?
Jag har behandlat människor riktigt dåligt i mina dagar. Visserligen har jag fått ta väldigt mycket skit jag också.
Men någonstans där borde man stanna upp och tänka efter. Både ang. sitt eget beteende och hur man låter andra behandla en.
Jag är nog en person som gärna låter mig bli trampad på, men sällan är sen på att ge igen.
Det är som att både hata och älska samtidigt, omöjligt, men samtidigt händer det.
Känns som att små parasiter äter sig in i mitt huvud. Gnager i sig det lilla vett som finns kvar där inne.
När någon säger "jag älskar dig" så vill jag ofta skratta rakt ut. Älska mig? Vill jag fråga.
Men något inom mig håller tillbaka skrattet och frågorna. För en del av mig blir rörd, till och med glad.
Jag då? Finns det något i mitt trasiga hjärta som kan älska. Jag vill tro det. Ibland tvekar jag.
Sanningen att säga så är jag nog bara en väldigt förvirrad själ.
En sak som är säker är i alla fall att sanningen finns inom mig. Jag måste bara lyckas hitta den.

Och en dag så gör jag det.