honochhennes

Fick precis jätteont i magen. Och inte fysiskt.
Man tror att man distanserat sig från vissa saker. Men helt plötsligt så slår tankarna till som någon jäkla atombomb, och det känns som att kroppen vänds ut och in. Som att man helt plötsligt blir sårbar för hela världen.
Om någon petar på mig så faller jag ihop.
Jag börjar tänka på sånt som egentligen är i det förflutna. Men som fortfarande ligger i hjärtat och gror.
Det är en känsla som inte får utlopp. Och det är väl en av de värsta sakerna som finns. När man vill något, men det går inte. Alla chanser för det har sprungit förbi utan att du ens hunnit med att fundera.
Livet går verkligen snabbt förbi. Helt plötsligt kan allt bara vara borta. Lite så känns det. Som att jag blev snuvad på livets goda. I stället för att få en riktigt god buffé fick jag nöja mig med vatten och bröd.
Jag funderar hela tiden på om man alltid ska fortsätta söka efter den där "buffén", med risken att svälta ihjäl i fall man aldrig hittar den, eller om man ska nöja sig med "vatten och bröd".
Jag fann den en gång. Vad säger att jag inte ska lyckas finna den igen?
Vet att jag låter helt snurrig och konstig.
Skulle bara vilja gå ut i skogen en stund och skrika ur mig all jäkla frustration över livet. Tömma lite av den där klumpen i magen.
Den som gång på gång påminner mig om att det finns saker som är långt ifrån klara.
Om jag hade kunnat dra tillbaka tiden, hade jag kunnat gjort något annorlunda som hade fått allt att se annorlunda ut idag?
Jag frågar mig den frågan varje dag.
Vissa saker kommer jag aldrig att förstå.
Livet behandlar människan grymt ibland. Det får oss att falla. Tvingar oss ner på våra bara knän. För att sedan beordra oss att resa oss igen.
Jag reser mig gång på gång.

Jag vet att du inte ser mig, men jag ser dig.