honochhennes

Jag kom att tänka på hur det var att flytta hemifrån. Jag flyttade ju i princip för 6 år sen. Dock kom jag ju hem på helgerna. Men för 3 år sen flyttade jag permanent. Och nu kan det ibland gå flera månader innan jag kommer hem till familjen. Sist jag var hemma var 27:e december. Och jag kommer inte åka hem förrän 25:e mars. Det blir hela 3 månader. 
Och idag så flyttar min yngsta syster hemifrån. 
Undra hur det känns för ens föräldrar? När barnen en efter en försvinner iväg för att leva sina liv. 
Att ha barn och leva med dem i ungefär 18 år eller mer blir ju ett liv som man vänjer sig vid. 
Tycker föräldrar att det är skönt att barnen flyttar ut, eller blir det jobbigt? 
Man vänjer sig ju vid skratten, tjafsen och allt ståhej. 
Hur känns det när tystnaden lägger sig?

Ibland känner jag en rädsla inför framtiden. 
Jag känner mig långt ifrån vuxen. Men ändå så kommer ju barn på tal lite då och då. 
Och sanningen att säga så blir jag faktiskt 23 i år. Det är ungt. Men åren går så himla snabbt. Och jag har tänkt mig att jag vill ha mitt första barn när jag är runt 27-29 år. 
Det är bara 4 år kvar tills jag är 27. Och 4 år går väldigt snabbt.
Hinner man ens på 4 år bli så pass bekväm och lita på en annan människa att man kan ta beslutet att skaffa barn tillsammans? 
Jag har ett ex som jag var tillsammans med rätt länge. Vi såg allt så tydligt. Pratade ofta om barn och allt kändes så himla rätt. 
Och hur ser det ut idag? Vi har ingen kontakt alls. Vi är främlingar för varandra. Delade våra innersta hemligheter och drömmar. Och lovade varandra att alltid finnas i varandras liv oavsett vad. 
Det jag vill komma fram till är att livet är så oberäknerligt. I slutet har man ändå bara sig själv. 
Någon jag känner idag kanske kommer vara en främling om  några månader. 
Vill man ens ge liv åt någon annan när man har så fullt upp med sig själv. 
Jag vill inte ha ett barn för att det är så det ska vara. 
Jag vill ha barn med en människa som jag vet att jag kommer dela livet med. Men jag kommer aldrig kunna ha några garantier för det. 

Tänker jag för mycket, och begär jag för mycket av livet om jag egentligen vill ha en försäkring?

Kanske ska man kasta sig ut i det okända och bara smaka på livets frukt. Inte känna rädsla inför att råka äta något förgiftat?
Snövit vaknade ju faktiskt upp igen efter att hon tagit en tugga av det förgiftade äpplet.
Kanske är det så förhållanden är. Ett lotteri av bra och dåliga äpplen.

Nu blev detta rena rama novellen. Men bara lite tankar som behövde komma ut.