honochhennes

Känns som att någon precis slagit mig hårt i magen. Eller inte bara i magen. Överallt. Sparkat in pannbenet på mig. Knäckt mina revben. Fått mig att sluta andas.

Jag vet att man inte ska vara för personlig i bloggen. Men jag behöver skriva ut min smärta.
Fick ett mail idag som var det värsta mailet jag någonsin fått av någon. Det var från en föredetta vän. Hon skrev precis vad hon tycker och tänker.
Och det tog. Redan vid första meningen så insåg jag att det inte var den typen av mail som jag ville ha. När jag såg hennes namn i inkorgen blev jag överlycklig. Har väntat på att få höra nått från henne så länge. Men när jag började läsa det så ångrade jag på en gång att hon ens hade skrivit till mig. Även fast mycket av det hon skrev är sant så vill jag inte höra det.
Jag kunde inte ens sitta upp efter att jag lyckats läsa hela. Det gjorde så ont i mig att jag föll ihop och försökte få någon slags luft mellan alla tårarna som forsade ner.

Jag vill hitta ursäker, vill skylla allt på mitt psykiska mående. Men det går inte. För någonstans är man ändå sig själv och har kontroll över sina handlingar. Jag kan inte skylla på något än mig själv. Det är alltid Jag som har varit felet. Det är Jag som har behandlat människor dåligt. Och speciellt denna person.
Hur ofta önskar jag inte att jag kunde gå tillbaka i tiden och ändra saker och ting? Allt för ofta. Men egentligen kanske jag borde fokusera på att göra nuet och framtiden bra. För det som har hänt har hänt. Det finns inget jag kan göra åt det. Och faktum är att ursäkter inte är till någon nytta heller. Varför be om ursäkt över något som man har gjort? Det har ju hänt. Bättre att inte göra om samma sak igen och visa att man är en bättre person.

Jag tror inte att någon känner den riktiga Frida egentligen. Det gör jag nog inte ens själv. Jag är så överskuggad av mina fel och av en dåtid som jag desperat försöker gå tillbaka till. Klart att jag inte kommer framåt då.

Jag måste inse att alla människor har känslor. Och att jag ska behandla andra så som jag själv vill bli behandlad. Det är ett bra ordspråk.

Jag ser fram emot framtiden. Ny stad. Nya vänner. Jag hoppas att jag ska göra rätt denna gång. Att jag ska lyckas hitta tillbaka till den där snälla och underbara Frida som jag en gång var.
Jag trivs inte med att trampa på andra människor. För förr eller senare så vet jag att det är jag som kommer vara den som mår sämst.
Vilket nu är fallet. Den personen som skickade mailet, hon är otroligt lycklig just nu och har tagit sig ur otroligt många motgångar.
Men hur lycklig är jag? Vad hjälpte mitt beteende mig? Ingenstans.
Jag är visserligen inte deprimerad längre. Men jag mår ju långt ifrån bra.

En liten del av mig vill säga tack.  För du "slog mig" hårdare än någon någonsin slagit mig. Jag vet inte hur det känns att dö. Men jag vill likna det med att du tog livet av mig. Du dödade mig med dina ord. Och kanske har jag tack vare dig fått en chans till att göra det rätta.
Jag har aldrig tvivlat på mig själv. Jag vet att jag kommer göra bra saker i mitt liv. Jag vet att jag gett många människor lycka också. Jag är ju inte genom-ond.
Kanske är detta en pånyttfödelse.

Så hur ont detta än gör, och hur ledsen jag än är över att jag förlorade dig så hoppas jag på det bästa.

Fenixen reser sig ur askan och en ny dag gryr.