Den sveper tyst förbi.
Jag måste börja gå på en rak väg snart. Orkar inte dessa kringelkrokiga stigar. Jäkla berg- och dalbana.
Känns som att jag kastar mig in, drar mig ur, kastar mig in, drar mig ur och kastar mig in. Så kan jag inte hålla på.
Jag blir förkrossad när jag kastas bort från henne, sen överlyckig när jag dras in igen.
Allt är så osunt.
Skulle vilja ha ett avslut eller en början. Vi kan inte befinna oss i något slags hamsterhjul där vi kommer springa oss slutkörda.
Jag säger så mycket hit och dit. Men vad är det som är det rätta egentligen? Vad säger känslan, hjärtat, själen?
Känns som att jag kastar mig in, drar mig ur, kastar mig in, drar mig ur och kastar mig in. Så kan jag inte hålla på.
Jag blir förkrossad när jag kastas bort från henne, sen överlyckig när jag dras in igen.
Allt är så osunt.
Skulle vilja ha ett avslut eller en början. Vi kan inte befinna oss i något slags hamsterhjul där vi kommer springa oss slutkörda.
Jag säger så mycket hit och dit. Men vad är det som är det rätta egentligen? Vad säger känslan, hjärtat, själen?
Kommentarer
Trackback
