honochhennes

Äter små röda, gröna, gula och oranga fiskar och lyssnar på soundtracket till Lion king 2.
Love will find a way. Kärlek.
One of us. Hat.

Sitter och funderar. Försöker analysera nästa steg. Men jag kan verkligen inte se det framför mig. Förut såg jag en gul villa framför mig hela tiden. Gick mot den och stannade aldrig upp. Men en dag slutade jag plötsligt att gå. Huset blev sårat och tog en drastisk förändrang. Det tappade all färg och värme. Suddades ut från min karta.
Nu försöker jag se mig runt omkring, men jag ser inga hus, inga färger, ingen värme. Bara en tjock dimma och jag hör en avlägsen röst. Jag vet att hon fortfarande ropar på mig från husets andra våning, men jag kan inte lokalisera rösten. Så jag börjar bara springa utan mål eller mening.
Jag vet att hösten kommer med stormsteg och min barfotavals kommer snart bytas ut mot tungt vandrande steg genom tjocka barriärer av vissna löv. Jag kommer förvirras längre och längre bort från hennes röst i och med den kyliga vinden som blåser iväg mina tankar. 
Förr eller senare så kommer också vintern. Den fryser alla känslor till is. Mitt hjärta som jag tappert håller i min hand blir blått och slår några sista pulserande slag. Tills det bara stannar upp. 
Jag stannar upp. Kurar ihop mig och önskar mig vårdagar och solsken. Jag fryser till is. Likt en staty av glas. 
Befinner mig som en orörlig istäckt puppa i flera månader. 

Men det skulle inte vara fyra årstider om våren aldrig kom. Sakta men säkert kommer den alltid. Det går alltid att lita på våren. Och likt en värmande hand rör den vid mig och tinar sakna upp min karga kropp och själ. 
Men jag vågar kanske inte öppna mina ögon och öron. Vågar jag lita på blommor, fågelkvitter och solsken?
Eller har vintern dragit med sig allt och lämnat mig i en värld utan färg?

Jag vet fortfarande inte. Men jag längtar efter våren. För jag slutar aldrig tro och hoppas på bättre dagar.