honochhennes

Sitter i Hallsberg och funderar över livet.
Hade riktig jävla panik när jag stod och väntade på tåget i Vingåker. När jag kom fram dit så insåg jag att tåget var en timme försenat. Något som min hjärna inte hade ställt in sig på innan. Så det blev jättesvårt för mig. Jag började gråta och sms:ade Linda för att fråga om hon inte kunde skjutsa mig till Västerås. Hon skulle ändå åka till Örebro och shoppa, så tänkte att hon kanske kunde ta Västerås i stället. Men hon ville verkligen inte..
Så jag började sms:a runt lite för att få lite råd och stöd. Visste verkligen inte vart jag skulle ta vägen.

Ringde till sjukrådgivningen för att försöka få komma i kontakt med en psykolog så jag kan börja med samtal snart. Men hon som svarade där var så himla ohjälpsam. Jag höll på att bryta ihop inför henne, men bet ihop så gått det bara gick. Slutade i alla fall med att hon sa att jag fick ringa vårdcentralen. Så jag ringde dit. Stod i telefonkö ett jävla tag. När jag väl kom fram så var inte hon där speciellt hjälpsam heller.. Hon förstod inte riktigt. Hjälpte ju inte att hon var utländsk heller. Förlåt, inga fördomar eller så.
Hon skrev i alla fall in att en läkare ska ta kontakt med mig imorgon mellan 08-10. För jag måste träffa en läkare först som ska utvärdera min situation. Sen efter det kommer jag att få den hjälp hon anser att jag behöver.
Saken är den att läkare skriver alltid ut tabletter. Så jag är väldigt säker på att hon kommer skriva ut den ena och det andra. Visserligen kanske jag behöver börja med mina atarax igen. Det kanske kan underlätta mina panikattacker lite grann. Men jag blir ju så himla däven av dem. När jag tar en sån tablett så är jag borta i typ 24 timmar..

När jag sen satt på tåget så ringde Twiggie! Jag kunde inte svara för jag var så himla ledsen.
Men när jag kom fram till Hallsberg så ringde jag upp henne. Hade glömt hur bra hon är på att hjälpa mig och komma med råd. Jag kunde till och med skratta lite grann. Jätteskönt faktiskt.
Den jag egentligen vill ringa när allt går åt helvete, det är min bästa vän, men också ex, Emma. Tyvärr så kan jag inte ringa henne.. Jag önskar att vi kunde finnas för varandra. Men som det ser ut nu så verkar det inte gå.
Jag vet att jag inte bara kan vända mig till henne. Men ibland så behöver jag bara höra hennes lugnande röst för att känna att allt är lite bättre för stunden.
En dag kanske vi kan vara här för varandra igen. Jag vill inte förlora henne helt. Hon är en så himla stor del av mitt liv.
Jag hoppas att hon känner samma sak. Fast hon har väl en massa vänner som hjälper henne i allt. Så jag behövs nog inte.
Jag har inte så många just nu, eftersom jag valde att säga upp kontakten med en hel del. Men några riktigt bra vänner finns det kvar.
Amanda sms:ade faktiskt mig förut och skulle ge mig några telefonnummer som jag kan behöva! Riktigt snällt.
Det är när man mår som sämst som man inser att man ändå har en del vänner som står bakom ens rygg.
Betty sms:ade mig igårkväll, även fast jag sagt att vi inte kan ha någon kontakt.
Hon skrev; Hör av dig om du vill ta upp kontakten igen.. Inte arg på dig direkt bara bitter just nu.. Vill ju att allt ska va som vanligt igen snart, men ta den tid du behöver för att ordna upp allt, vill ju faktiskt bara att du ska må bra! Och mår du bättre av att inte ha nån kontakt med mig så är det väll så :/ Och händer det ngt med dig så vet du att du alltid kan höra av dig till mig! Jag kommer iaf alltid finnas för dig om du behöver!
Alltså det är verkligen äkta vänskap! Jag förtjänar inte ens det. Jag har betett mig dåligt mot henne eftersom jag bara sa upp kontakten med henne. Men hon är en sån vän som står kvar oavsett hur starka stormarna är. Hur mycket vatten som än sköljer över henne så står hon där som en stark pelare ute bland vågorna.
En dag så kanske hon kan vara min vän igen. Jag vet inte. Jag vet bara att just nu så kan hon verkligen inte det. För det är så mycket som har blivit fel på grund av henne. Eller främst på grund av mig såklart, men hon är den bidragande orsaken.

Tiden kommer att avgöra allt. Jag ska inse att tiden är min vän och inte min fiende. Det finns ingen idé att slåss mot klockan och tro att allt ska bli bra på ett klick. Det kommer inte bli bra så snabbt.
Det är mycket som ska bearbetas och gå igenom.
Först och främst ska jag lyckas acceptera allt som det är. Vilket förhoppningsvis ska bli lättare när jag får min samtalshjälp.
Då kommer jag kunna bearbeta allt som varit och komma fram till någon slags framtidsplan.
Framtiden är otroligt ovis just nu. Men det allra viktigaste just nu är att hitta ett nytt boende. En lägenhet jag kan trivas i. Att fokusera på att komma upp ur detta mörker. Och att umgås med mina fina vänner.
När jag blir stark igen så kan jag börja bygga upp allt annat runt omkring. Så som jobb och kärlek.
Kärlek är inte ens något som finns i min värld längre. Det existerar inte i min världsbild. Jag drogs ifrån hon som verkligen var allt för mig.
Hur man hittar en ny människa som lyckas bli allt, det vet jag verkligen inte. Har aldrig varit med om detta förut.
För vissa så går det nog inte. Det kommer nog alltid finnas en del av hjärtat som är trasigt. Jag hoppas att mitt hjärta kan läka igen. Men gör det inte det så är det inte meningen heller. Emma kommer alltid älskas av mig.

Nej, nu ska jag tänka på andra saker. Får inte halka in på Emma hela tiden. Måste vara stark. Måste hålla henne ur min hjärna.
Usch, jag är fortfarande jätteförkyld. Vill inte vara det. Men samtidigt vill jag det. Så mycket skönare att må fysiskt dåligt.
Vet inte om jag kommer åka till Sundsvall imorgon eller inte. Beror helt på vilken dag jag får min läkartid. Mitt mående är absoluta prio ett! Kanske vore bra för mig att vara hemma lite också. Inte hatta runt hela tiden. Men samtidigt kommer det vara så svårt att vara hemma.
Chokko sms:ade förut och skrev att hon inte har möjlighet att sova hos mig i natt. Så jag kommer bli tvungen att sova ensam för första gången på 16 nätter. Vet inte riktigt hur det kommer gå. Men det måste fan gå bra!
Jag har lånat några filmer av Linda. Så jag får väl titta på film tills jag är helt uttröttad.

Alltså det är rätt sjukt hur livet kunde ta en sån helomvändning! Från att vara en glad och positiv människa, till att nu vara så jävla nära gränsen mellan liv och död. Jag skyller det inte på någon. Det är helt mitt eget fel och det hade nog kanske hänt ändå.
Kärlek kan tydligen dö. Jag trodde inte det. Men jag dödade visst min absoluta kärlek.
Fan nu var jag där igen.
Jag börjar bli lite hungrig faktiskt. Inte ätit ordentligt på flera dagar. Har inte orken till att äta. Jag vill i princip bara dricka alkohol varje dag. Fan vad skönt det vore. Att fly verkligheten hela tiden. Men så pass mycket vett har jag i huvudet att jag inte skulle göra det.
Men om det gick att fly verkligheten på ett skonsamt sätt skulle jag inte tveka. Men nu är tyvärr de enda sätten alkohol eller droger. Inget jag vill använda mig av.

Det sitter en tjej mitt emot mig. Hon lyssnar på musik. Och hon sitter och har tårar i ögonen. Jag ser en tår som verkligen är på väg ner.. Man kan ju undra över andra människors livsöden. Varför är hon ledsen? Vad har hänt i hennes liv? Har hon det värre än mig?
Hon är jättevacker och det är så synd att hon ska behöva vara ledsen. Undra om någon av alla tusen människor jag har gråtit inför har tänkt så om mig. Att det är synd att jag ska behöva vara ledsen. Eller om folk inte tänker som mig. Om människor är så kalla och hårda att de inte bryr sig om någon annan än sig själv. Så länge de kan hålla modet uppe och inte gråta inför främlingar så tycker de att det är bra.
Nu kanske jag är hård själv. Att jag ens har tanken att människor skulle kunna vara så.
Men jag har vuxit upp med det. Att livet är väldigt känslolöst.
Jag vet ju nu att det är långt ifrån det. Jag har väldigt nära till mina känslor. Ibland kan jag sitta och gråta flera timmar för att sen helt plötsligt brista ut i skratt. Det är en helt galen känsla. Jag känner mig galen då. På riktigt. Som att jag egentligen hör hemma på psyket. Men samtidigt så vet jag att det är normalt. Det är normalt att reagera med skratt när kroppen inte orkar vara ledsen mer.
Jag har nog rätt till väldigt många av mina känslor just nu. Jag har rätt att vara ledsen och arg. Och framförallt jävligt bitter. Är bitter över hur livet har blivit.
Jag längtar till imorgon. Ska bli så skönt att få boka en tid. Jag kommer nog höra på en gång när jag pratar med läkaren om hon verkar förstående eller inte. Förhoppningsvis får jag en tid så snart som möjligt. För detta kan verkligen inte vänta. Det måste de ju förstå också. Om de inte förstår det så kommer jag vända mig till akutpsyk. Visst. Jag vet att det kommer behövas många samtal innan jag ens kommer kunna resa mig upp ur mitt mörker. Men steg ett är ju att få första tiden. Vill ha den nu så jag har något att se fram emot.
Jag vill må bra igen! Förra sommaren var den bästa i hela mitt liv. Jag mådde så jävla bra. Jag hade varit skadefri så himla länge då. I slutet på sommaren hittade jag min ultimata kärlek.
Jag hade kunnat vara lycklig hela livet då. Men det är alltid något som ska krångla. Vägen är inte menad att vara rak för mig.
Förhoppningsvis finns det någon yttre mening med det. Jag har ett öde som jag själv inte ens har upptäckt än.
Min framtid kan vara ljus eller mörk. Det är inget jag vet än. Men bara att leva är att finnas. Och jag vill finnas kvar i den här världen ett tag till. Jag vill uppleva mitt öde.
För vad det än finns för plan med mitt liv så måste det vara något intressant. Planen har bestått av många intressanta delar än så länge.
Att verkligen ligga på botten och kräla kommer få mig att inse hur jävla underbart livet är när det verkligen är bra.
Jag kan knappt vänta tills jag får uppleva all galenskap som väntar.

Nu sitter jag i alla fall på tåget på väg hem till Västerås. Om en timme är jag hemma igen.
Chokko ska hämta mig vid stationen då. Ska bli så underbart att träffa henne igen. Få en av hennes genuina kramar. Det är allt jag längtar efter.
Nu ska jag sätta mig tillrätta, blunda och lyssna på lite bra musik.

Nej jag kunde inte koncentrera mig på att bara sitta still. Det går inte. Måste fortsätta skriva. Det är det enda som fungerar någorlunda bra.
Det kom upp ett minne i mitt huvud. Sitter och lyssnar på Leaving home.
Jag kommer sakna att bara stå i köket med älskling och laga mat. Slå igång radion och stå där och laga nått gott tillsammans. Rulla köttbullar och skratta tillsammans. Alltid behöva laga allt på två olika sätt för att vi har olika matvanor.
Saknar hennes skratt så enormt jävla mycket! Minns den gången vi blev galna och började jaga varandra runt i lägenheten med paj. Mitt halsband blev fullt av pajdeg, men jag tvättade inte bort det förrän flera månader senare.
Ett annat underbart och mysigt minne är från när vi var på landet precis innan jul. Vi satt vid bordet och gjorde marsipanfigurer tillsammans. Jag fick uppleva julpyssel så som jag aldrig upplevt det förut. I min familj har vi aldrig haft något sånt.
När vi var klara så la sig jag och Emma under en filt på soffan och bara njöt av ljudet från öppna spisen medan vi låg och tittade på granen och kände sån enormt kärlek. Att ha hennes kropp tätt intill mig är det bästa som finns.
Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer få ha det. Det känns fortfarande som att jag är i en jävla mardröm som jag bara vill vakna upp ur. Det känns för hemskt för att det ska kunna vara verkligt.
Är Emma verkligen inte min längre? Kommer jag aldrig mer få kyss henne och säga hur mycket jag älskar henne?
Kommer jag aldrig mer få hålla hennes hand på stan?
Kommer jag aldrig mer ligga med henne i soffan på landet och bara vara?
Kommer jag aldrig mer få skratta tillsammans med henne och känna att världen ligger nedanför våra fötter?
Livet är orättvist! Jag vill inte mer..