honochhennes

Sitter och lyssnar på min spotifylista "Fix". Tänker, tänker, tänker, tänker, tänker. Och tänker lite mer. Det är helt sjukt (där kom det där ordet igen..).
Jag borde egentligen börja städa. Men har suttit och fixat lite med ett av mina projekt. Äntligen blev jag klar! Har tagit några timmar att slutföra det.

Det känns så himla konstigt att Hon kommer flytta till Västerås på söndag. Vi kommer att befinna oss i samma stad. Vi har en del gemensamma vänner. Så det kommer inte direkt gå att undvika varandra. Vilket jag inte vill. Jag vill kunna vara på samma fester, vill kunna umgås och skratta tillsammans. Men jag vet inte. Det kommer bli så himla jobbigt. Just nu önskar jag nästan att hon faktiskt åkt utomlands och jobbat i höst. Att hon bara struntat i skolan, tagit sitt pick och pack och dragit. Långt bort från mig. Så jag fick fortsätta mitt liv utan henne, utan all denna smärta jag går runt och bär på varje dag.
Hur kan man älska någon såhär mycket? Jag förstår inte..
Samtidigt som jag bara vill att hon ska försvinna så finns det något som jag vill ännu mer än det. Att hon bara ska vara så nära att hon kryper in under huden på mig. Vill ha henne så nära det bara går.
Så fort jag ser hennes bild någonstans på internet så slår mitt hjärta dubbla slag! Det säger att det ska vara hon och jag. Det säger att min kärlek är oändlig.
Jag vill stå vid hennes sida och hjälpa henne. Eftersom hon skriver ut på bilddagboken och facebook att hon tar tabletter så antar jag att det inte gör något att jag skriver det här. Och med att hon tar tabletter så menar jag i medicinskt bruk. Inget annat.
Jag vill stå vid hennes sida genom hennes kamp. Vill hålla hennes hand, pussa henne på pannan och säga att allt kommer bli bra. Hon kommer ha en jobbig period nu, men när väl tabletterna fått sin värkan så kommer det bli bättre. Allt blir bättre med tiden.
Jag vill kunna stötta henne i och med att skolan börjar igen. Jag vill göra allt det som jag gjorde i våras. Jag följde henne till skolan när hon skulle dit på första mötet. Jag gjorde mellis åt henne när hon kom hem från skolan. Jag fanns där och stöttade. När hon inte orkade gå till skolan så fanns jag där bredvid henne på sängen och höll om henne.
Jag vill kunna lyssna när hon säger att hennes pappa är en idiot. Ge henne råd och trösta henne.
Jag vill kunna springa genom ösregn med henne och skratta hysteriskt.
Jag vill gå på marknaden med henne nästa helg och hålla hennes hand. Se in i hennes vackra ögon och viska att hon är den finaste människan som existerar.
Jag vill rymma iväg med henne den 5:e september och visa henne vad jag och världen har att erbjuda. Jag vill visa att bakom allt svart så finns det ljus.
Det handlar inte om att fly från allt. Jag vill verkligen inte fly. Jag vill stå rakryggad och stark!
Det finns inga hemligheter mer. Inget att undanhålla eller vara rädd över.
Inga ex finns i min värld. Ingen Beatrix. Ingen som vill förstöra eller tycker att mina känslor är fel. Bara en massa människor som stöttar mig i mina val och som vill mig väl.

Jag pratade med min mamma om Emma häromdagen. Hon sa att hon önskar att det här kommer lösa sig. Att hon har sett hur otroligt kär jag är. Hon bad om förlåtelse för att hon inte gett Emma en chans från början. Men att hon varit rädd.
Hon har sett hur jag förändrats genom att vara med Emma. Att jag blivit en lyckligare människa.
Jag älskar min mamma och vill inget hellre än att hon och resten av min familj ska älska Emma lika mycket som jag älskar henne. Bara att hon bad om förlåtelse är första steget. Det har hon aldrig gjort förut. Hon har aldrig ens brytt sig om det tagit slut mellan mig och en tjej.

Min familj är otroligt svår. Det är svårt att komma under skinnet på dem. Svårt att se känslor.
Men när jag kom hem förra veckan så gav jag min mamma en kram. Vi kramades länge och det var verkligen en äkta kram! En sån som en mamma borde ge sin dotter, men som jag i princip aldrig fått. När vi hade kramats färdigt så hade båda tårar i ögonen.
Detta är ännu en av Emmas förtjänster. Det är hon som lärt mig att man måste våga älska. Tack.
Jag älskar min familj, verkligen! Ska bli bättre på att visa det för dem.

Jag vill behålla Emmas tavla, jag vet att jag inte kommer få det, men den vakar liksom över mig. Jag tittar på den varje kväll. Ibland pratar jag med den också.. (Nej jag har inte blivit något psyko..) Men det är tröstande på något sätt. Att prata och låtsas som att Emma faktiskt lyssnar. Har vi den telepati som vi brukar ha så kanske hon kan känna mig nära ibland.

Nu ska jag banne mig städa!

Här kommer två underbara låtar!