honochhennes

Saknaden efter dig får mig att tappa alla ord
Hjärnan svämmar över av alla tankar
Tiden känns oändlig och du så långt borta
Jag vill kidnappa och gömma dig i mitt hjärta för alltid
Du är en mänsklig ängel som vakar över mig
I mina drömmar håller jag din hand och viskar lugnande ord
Mina känslor är som vilda vargar i en bur
Det är bara du som har nyckeln och bestämmer känslornas frihet
Jag tänker plocka bladen från prästkragen enda tills jag får svaret

Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar, älskar inte?

Jag sväljer mina bekymmer ännu en gång
Med flaskan mot mina läppar
Låter farlig dryck bränna i min hals
Känner klumpen i magen omfamnas av något annat än oro
Huvudet snurrar runt på högvarv
Ett, två, tre allt ska väck
Höga skratt och ord som aldrig annars skulle uttalas
Dansar ner för gator och torg
Du kan få mig hur lätt som helst
Ramlar i det svarta
Faller ännu en gång ner i glömska

Tar mina steg fram på liten gata
Försöker blunda för att slippa se
Orkar inte bära detta brustna hjärta
Letar desperat efter en avbytare
Det pumpar ur spruckna vener
Kroppen skakar av utmattning
Saknaden efter kärlek färgar hjärtat svart
Tårar rinner ner för bleka kinder
Jag faller på hård kullerstensgata
Letar efter hjärtat som jag nu tappat

Förblöder
För visst är det som de säger,
att man kan dö av ett brustet hjärta?

Ibland gör det ont när jag andas
För jag känner inte din närhet i mina lungor
Då får jag såndär köldastma du vet
Sån som bara ditt tomrum orsakar
Hostar upp min ensamhet
Existerande, frustrerande, chockerande
En saknad
Jag vill insupa din närhet i mina lungor
Känna dem fyllas med liv igen

Och kanske ger livet dig köldastma

Klockan är alldeles för mycket, och jag borde sova. Men när tankarna tar över så går det verkligen inte. Då får jag såndär panikkänsla då man känner att det allra skönaste vore att bara slå huvudet hårt, riktigt hårt, rakt i väggen. Gång på gång. Som tur är kan jag hindra mig själv från att göra det. Dels för att alla i huset skulle vakna. Och dels för att min hjärna skulle förlora alla sina hjärnceller.
Vad skönt det vore egentligen att bo i ett hus mitt ute i skogen. Där skulle jag kunna skrika, gråta, springa och slå hur mycket jag ville. Ett stort ekande rum där jag kan ta en massa porslin och slänga rakt i golvet hade varit underbart.

Jag vet inte, men allt känns så himla jobbigt just nu. Och det känns som att det inte bara är jag som har det jobbigt.
Igår tillät jag mig själv dricka riktigt mycket och förlora all moral. Jag bara dansade, skrattade och släppte allt.
Lyckades hamna i bråk med vakten till krogen. Hon ville inte släppa in Jessica som hade blivit antastad av ägaren till krogen. Jag kan inte ta sånt. Det är så jävla orättvist hur vissa människor bara kommer undan med vad fan som helst. HAN hade gjort fel, men det var ändå HON som inte fick komma in. Och vakten, som var en kvinna. Hon var så dryg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen! Som tur var kom Beatrix och tog tag i mig och drog in mig innan det gick över styr.
När krogen stängde så skulle jag jobba. Och det var där jag tappade all moral tror jag. Att jobba stupfull. Vem gör något sånt? Jag ramlade i alla fall flera gånger och visste knappt ens vad jag höll på med. Det var både jobbigt och bara så jävla skönt.
Ibland tänker jag att vad skönt det vore, att bara dricka flera dagar i veckan, tappa kontrollen, strunta i allt runt omkring. Bara leva. Fast samtidigt vara död. För jag skulle döda min hjärna och mina tankar med alkoholen. Och nej, jag har inget problem. Då skulle jag inte bara tänka dessa tankar, jag skulle göra dem också.

Jag känner mig bara så sårad. En person som jag verkligen litade på att hon aldrig skulle svika mitt förtroende. Hon svek mig. Hon tog ett sånt järn som man märker kor med och märkte mitt hjärta. Det sved. Och det svider fortfarande.
Jag vet att jag låter som en svart, deppig, poet ibland. Men vad gör det?
Jag vill slita mitt hjärta ur bröstet, utan att det gör ont, och lägga det på is ett tag. Både för känslornas skull och för att svalka mitt blödande sår.

Jag och en vän hamnade i bråk igår också. På grund av hennes tveksamhet till att kvinnor kan klara sig utan män. När en tjej säger att vi behöver killar för de måste ta hand om oss. Då brinner det verkligen för mig. Varför skulle inte en tjej kunna klara sig för? När man är tjej själv så säger man inte en sån sak. Man tvivlar inte på sig själv.

Jag tror att jag har ångest över att pride börjar närma sig också. Det drar mig tillbaka till pride förra året. Det drar upp en massa minnen jag helst vill förtränga.

Jag vill framstå som att jag är så oberörd av allt. Som att jag inte bryr mig så mycket. Inget når under mitt skinn. Men vem försöker jag lura? Saker och ting smärtar och svider.

Och hur du ligger där med henne.
Hur kommer jag förbi mina tankar utan att se er tätt omslingrade?

Jag behöver kastas runt. Ge mig ut i något farligt och oväntat. Något som jag till och med lyckas överraska mig själv med. Jag kanske skulle dejta en kille? Det är inte farligt. Men verkligen något som ingen, allra minst jag själv skulle förvänta mig.
Eller så hoppar jag bara bungy jump. Det kan ge en oanad effekt det med.

Halv 4.. och jag ska upp 7. Detta kommer sluta riktigt bra.

Juste, min födelsedag var bra. Fast en person missade min födelsedag. Jag missade inte hennes. Har bara inte skickat paketet än. Det ligger och väntar på lite bättre tider. Kommer det såna?

Känns som att det här är det bästa sommaren har att ge oss. Jag vill ha riktigt mycket sol och värme. Men jag får nog vänta till nästa år.. Varför har årstiderna svikit mig så detta år? Vad har jag gjort för att förtjäna allt detta? Känns som att jag bara befinner mig i en ständig väntan. På vädret jag vill ha, och på kärleken jag förtjänar. 

Nej, ni deppar väl sönder av mina ord. Förlåt.
Ska lära mig att inte känna, utan att ta till flaskan. Så blir det nog mycket bättre.

Over and out.
Peace.