honochhennes

Har nyss läst femton sidor. 
Femton sidor som inte doftade annat än pappersmassa och posthantering.
Femton sidor av tårar.
På ett sätt känner jag mig så jävla sviken bara. Det är den första känslan som dök upp i mitt blodomlopp.
Vare sig det är rätt eller fel, så är det just vad jag känner.
Och om jag tolkar brevet rätt så finns det inga känlsor som är fel.
I mitt nu, som jag upplever idag, så känner jag mig sviken.
Jag tänker inte läsa brevet igen. Inte fundera eller analysera det.
Vad jag känner, det finns där oavsett vad som står i brevet.
Personen som har låtit texten flöda ut på ett papper kan inte förändra något.
Tror inte att det är dennes avsikt heller.
Bara ett ständigt inprintande av att nu är nu.
Jag vet att nu är nu. Men om vi aldrig tänkte på imorgon, hur kan vi leva nu?
Ett nu består av så mycket mer. 365 dagar. En härlig höst. En kylig och nedbrytande vinter.
En hoppfull vår. Och en schitzofren sommar där sol och regn byter av varandra.
Vi skulle aldrig kunna hoppas, tro, skratta, leva om vi inte trodde på imorgon.
Om vi ger upp imorgon så ger vi upp livet och framtiden också.
Om jag inte trodde på det som händer bakom denna klump av hopplöshet så skulle det inte finnas någon mening.
Men jag vet vad jag kämpar efter, jag vet vad jag tror på.
Jag vet att det finns en rättvisa för mig också.
Det går att leva och vänta samtidigt.
Eller så slutar jag vänta och söker rättvisa. Tar det som tillhör mig.
Snart finns inget som heter att be, önska, vilja.
Det handlar om att kämpa för att få exakt det man förtjänar.