honochhennes

Fan vad allt snurrar i mitt huvud. Hur blev det ens såhär? Vad hände med alla drömmar? Alla mål? Läste nyss en kommentar som Emma skrivit; Du klarar det! VI klarar det! Och se fram emot utomlandsresan vi ska göra!! Det är mitt mål, och min 18 års dag! :D Jag älskar dig så otroligt mycket! ♥

Jag fattar inte vad som hände. Verkligen inte. Jag vill inte känna såhär! Jag vill inte sakna någon som inte vill det! Fan. Jag blir helt galen. Vet inte alls vad som händer. Mår illa. Vill spy. Vill försvinna från allt. Bara tappa kontroll. Tappa räkning på alla datum. Låta tiden flyta ihop till en grynig massa. För att sedan spola ner den i toaletten och glömma bort allt. Börja om på nytt. Födas igen. Få göra om och göra rätt.

Jag vet inte vart allt gick fel. Allt har en mening, det vill jag tro. Men är det verkligen meningen att mitt liv ska gå såhär åt helvete? Vad kommer det göra för bra? Kommer jag bli lycklig av min olycka? Nej jag förstår inte.. Kommer jag någonsin att förstå? Kommer jag någonsin känna att allt är bra igen? Så jävla många frågor, men finner inte ett enda svar.

Varför görs allt så svårt för mig? Det är min största fråga, som jag mer än gärna skulle vilja ha ett svar på.

Om 8 dagar flyttar jag till min nya lägenhet. Då lämnar jag denna bakom mig. Mitt och Emmas hem. Det finns otroligt mycket minnen härifrån. Första gången jag sa till Emma att jag älskar henne. Det var i denna lägenhet. Men allt suddas ut nu. Nya sidor ska skrivas. Och de gamla ska brännas upp. Men det är svårt att våga tända eld när jag är så enormt rädd för att bränna mig. Men mitt hjärta, det är redan bränt. Det sitter som en skrumpen liten klump i mitt bröst. Ömmande och svagt. Det behöver omvårdnad. Jag trodde att jag hittat rätt person för det jobbet. Men insåg att det inte handlar om det, det handlar inte om att någon ska ta hand om mitt hjärta. Det handlar om mig själv, att jag måste läka. Det finns inte någon, vem som helst som bara kan ta sig innanför mina murar och omfamna hjärtat. Det är insidan som måste lära sig att sluta stöta bort hjärtat. När det gjort det kommer det börja läka.

Men måste jag falla ner i avgrunden igen? Jag var ju nyss där. Jag var på den djupaste av alla bottnar. Jag fann svart, kallt och tyst mörker. En plats där ingen varit tidigare. Jag ville dö. Det ville jag faktiskt. Dunka huvudet i järnstolpar, gråta, skrika, slå. Måste jag tillbaka dit igen? Det ser inte bättre ut. Och snart kommer jag inte se något alls. För i mörkret är jag blind och ingen kan höra mig skrika.

För mig, för dig, för hela världen.

Men jag måste acceptera att ibland finns det ingen fallskärm som dämpar fallet. Ibland måste man bara ramla och slå i hård botten. Förr eller senare orkar man resa sig upp och börja den långa resan uppåt. Jag fann en stege sist. Hade nästan tagit mig hela vägen upp. Men insåg då att den var gammal och ostadig. Stegen brast.

Jag brister. Brister ut i gråt och hopplöshet. Jag saknar känslan.

Känslan av dig.