honochhennes

Det känns inte som att orden är mina egna längre. De ska funderas, reflekteras, irriteras och chanseras.
De vittrar sönder under mina fingrar, så fort mina tankar står skriva, svart på vitt, så faller de sakta sönder. För i samma sekund som alla andra läser dem så gör de mina ord till sina egna. De omformulerar dem och får dem till något helt annat.
Jag är inte någon som vill blotta sin själ. Jag vill inte vara ordagrann, varför skulle jag vara det egentligen? Mina ord är mina och jag borde få skriva dem precis så som jag vill utan att någon annan är där och byter plats på bokstäverna.
Jag har insett mer och mer på sistone att jag blivit någon slags marionettdocka som folk gillar att dra i trådarna på. De vill gärna få mig att hugga svärdet djupt och låta blodet rinna. Hur mycket jag än försöker lägga bandage så är någon där och drar mig längre bort och förr eller senare så förblöder någon.
Jag vill inte vika mig för någon, jag är den person jag är, och kommer nog alltid vara det. Om inget otänkbart skulle hända som fick världen att kapsejsa.
Den starkaste kraft jag har är mina ord. Tänk så mycket jag gjort med dem egentligen. Vilken genomslags kraft de haft. Genom en insändare fick jag ett jobb. Hur otroligt är inte det?
Genom kärlekens ord har jag fått kärlek tillbaka.
Kryptiken kan vara något av det största jag lever under.
Jag kommer alltid dansa runt på mina egna moln och måla den värld jag själv vill ha.
Jag vet vad som är rätt och fel, jag vet vad som är sant och falskt. Jag vet vad jag menar. Och jag hoppas att ni låter mina ord vara ifred. För de är mitt viktigaste livselexir.