honochhennes

Sitter och lyssnar på X Japan och mina tankar är nog rätt långt bort just nu. I Tokyo för att vara lite mer exakt. 

Jag har funderat så himla mycket den senaste veckan. Verkligen vänt ut och in på mig själv. Jag vet att jag verkligen fick panik. Det blev för mycket av allt helt enkelt. Jag är så van vid enkelhet och raka spår. Att veta vart jag är påväg med en person och bara följa den vägen. All förvirring och osäkerhet fick mig bara att balla ur helt enkelt. Vilket jag verkligen ångrat djupt sen förra helgen. Jag har tänkt på det och läxat upp mig själv massor utav gånger. Men, om det är något jag vet, så är det att man lär så länge man lever. Allt som händer har en mening. Och som jag nämnt förut, så kändes det verkligen som att jag fick en käftsmäll. Inte bara av henne, utan från mig själv också. Jag insåg att rädsla är den värsta fienden som finns. 

Att ge upp en person som jag tycker om så otroligt mycket. Som jag kan sitta i timmar och bara lyssna på när hon berättar om sitt liv. Att känna så många känslor på en och samma gång när jag ser på henne. Det är egentligen inget alternativ. För jag tänker inte vika av för rädslan. Det finns alltid en risk att jag aldrig kommer lyckas bevisa för henne att jag är så mycket mer än vad hon tror. En risk jag är villig att ta. För jag är inte en person som bara ger upp hur som helst. 

Jag vet själv hur bra jag är. Jag vet vilka styrkor jag besitter. Jag är också väl medveten om de svagheter jag har. Svagheter som jag är beredd att arbeta på. Men vi alla människor har våra bra och dåliga sidor. Det är vad som gör oss till just människor och till de individer vi är. 

Jag ser en skönhet och charm i de flesta människorna. Om de bara vågar vara öppna och ärliga med vilka de är.

 

Ibland känns allt så enkelt. Som den där känslan då man bara vet någonting. Jag vet vilket håll jag vill gå åt. Och jag är egentligen inte rädd för att misslyckas. Livet är tufft. 

 

Några ord ekar i mitt huvud. "Inte lämplig för att träffa mina barn." Försökt att inte ta åt mig. Men klart att det känns. 

Vilket får mig att tänka på söta lilla Nora. Världens gulligaste barn. Det var ju så att man blev tårögd varje gång hon tittade på mig och sa att hon älskade mig. Visserligen kanske hon inte förstod innebörden av orden till 100%. Men att ha en dålig dag och få höra de där orden, det kunde ju verkligen få leendet att falla på plats igen.

Det gör ont i mig när en relation tar slut och man förlorar inte bara personen som man var tillsammans med, utan människorna i dennes omgivning också. Nora och Sussie var viktiga människor i mitt liv. 

 

Två bilder från när vi var ute på landet. 

 

 

 

Okej, nog med barn-bilder nu! Jag blir bara ledsen och saknar dem som fan! Måste verkligen åka ner till Monika så snart jag bara kan. Det var alldeles för längesen nu känner jag. 

 

Nu borde jag verkligen sova. Tack och god natt.