honochhennes

Ni vet den där känslan, när man kan tänka på en person och plötsligt komma på sig själv med att le lite fånigt. Eller när man bara går runt och tänker på personen hela tiden. Att små saker kan göra att man påminns om den. Ja ni förstår, den där känslan i magen. Surret och ruset i huvudet.

Det är en underbar känsla, samtidigt som den är otroligt jobbig. Att längta, vänta, se sekunderna långsamt ticka förbi.

Jag gillar, tycker om, är lite betuttad (som Cecilia skulle uttryckt det). Eller ordet jag söker är nog förförd. Ja det är vad jag är. Jag är förförd. Lite snurrig i huvudet, som att jag skulle blivit neddrogad. Ja, precis så är det. En skön, men samtidigt lite suddig och jobbig känsla. Nej, nu babblar jag ju som att jag faktsikt skulle gå på något.. 

Jag ville komma fram till att jag har en bra magkänsla. Jag är glad. Men saknaden är jobbig. Det är som att musklerna i armarna törstar efter att få krama om. Mina händer trevar i mörkret. Läpparna väntar tålmodigt på att möta hennes. 

Det är lite skrattretande egentligen. Varför kanske ni undrar? Jo, men för att saker och ting kan ta en så drastisk vändning. För att det är lite otroligt hur människor plötsligt dyker upp. Hur kunde en så fin tjej bara plötsligt traska in genom min ytterdörr? Hon kunde ha varit vart som helst den där lördagen, men så var hon just här. Det är lite faschinerande. Men man ska väl inte fundera för mycket i såna där saker. 

Hoppas det blir många fler dejter framöver. För det här ruset i magen, det vill jag gärna behålla.