Handikapp.
Jag tror att mitt sambo-förhållande har blivit något slags handikapp för mig, eller någon slags undanflykt.
Alltså inte för att jag klagar på min sambo eller så. Tycker om henne jättemycket och vill dela min vardag med henne.
Men på något sätt så har jag blivit så bekäm i det att jag nästan tappat mig själv. Ibland känns det som att jag sitter ihop med henne.
Min saknad efter Sundsvall är så otroligt stor just nu, mycket beror nog på oberoendet som jag kände där. Där var jag mig själv, jag hade bara mig själv att luta mig mot. Då blev det att jag var mycket mer social än vad jag är nu. Jag behövde vänner så jag umgicks mycket med dem jag hade och letade gärna fler vänner också. Jag hade mycket vänner i Sundsvall.
Här känns det som att det är väldigt få vänner som jag verkligen kan säga allt till. De som jag verkligen ser som vänner och inte bara party-polare. Om jag har fest är det mycket folk som kommer. Men av de är det inte många som jag skulle kunna sätta mig ner med och berätta mitt livshistoria eller bara kunna mysa ner bredvid i soffan och se en film med i tystnad.
Jag saknar det riktigt mycket. Jag inser ju att det på något sätt är mitt eget fel. Om jag vill ha så, ja då måste jag kämpa för det också. Men jag har på nått sätt bara gett upp. Jag bara Är. Och det är riktigt jävla tråkigt.
Jag vill ha tillbaka mitt liv så som det var förut, när jag inte var såhär "handikappad".
Jag tycker om att umgås med människor.
Varför har jag satt mig i den här sitsen? Ibland kan jag till och med planera saker, men sen bara av rent bekvämliga själ så stannar jag hemma i stället och hittar på någon undanflykt.
Alltså det här är verligen inte jag. Det känns riktigt tråkigt!
Jag vill vara spontan igen!
Men sen är det så jobbigt också för jag vill inte bara ta hem kompisar hur som, för min sambo är ju oftast hemma på kvällarna och ibland vill man ju umgås med sina kompisar ensam. Men jag kan inte direkt bara be henne att vara någonannanstans.
Jag måste lösa det här på något sätt. För jag har verkligen tappat en så jäkla stor del av mig själv.
Alltså inte för att jag klagar på min sambo eller så. Tycker om henne jättemycket och vill dela min vardag med henne.
Men på något sätt så har jag blivit så bekäm i det att jag nästan tappat mig själv. Ibland känns det som att jag sitter ihop med henne.
Min saknad efter Sundsvall är så otroligt stor just nu, mycket beror nog på oberoendet som jag kände där. Där var jag mig själv, jag hade bara mig själv att luta mig mot. Då blev det att jag var mycket mer social än vad jag är nu. Jag behövde vänner så jag umgicks mycket med dem jag hade och letade gärna fler vänner också. Jag hade mycket vänner i Sundsvall.
Här känns det som att det är väldigt få vänner som jag verkligen kan säga allt till. De som jag verkligen ser som vänner och inte bara party-polare. Om jag har fest är det mycket folk som kommer. Men av de är det inte många som jag skulle kunna sätta mig ner med och berätta mitt livshistoria eller bara kunna mysa ner bredvid i soffan och se en film med i tystnad.
Jag saknar det riktigt mycket. Jag inser ju att det på något sätt är mitt eget fel. Om jag vill ha så, ja då måste jag kämpa för det också. Men jag har på nått sätt bara gett upp. Jag bara Är. Och det är riktigt jävla tråkigt.
Jag vill ha tillbaka mitt liv så som det var förut, när jag inte var såhär "handikappad".
Jag tycker om att umgås med människor.
Varför har jag satt mig i den här sitsen? Ibland kan jag till och med planera saker, men sen bara av rent bekvämliga själ så stannar jag hemma i stället och hittar på någon undanflykt.
Alltså det här är verligen inte jag. Det känns riktigt tråkigt!
Jag vill vara spontan igen!
Men sen är det så jobbigt också för jag vill inte bara ta hem kompisar hur som, för min sambo är ju oftast hemma på kvällarna och ibland vill man ju umgås med sina kompisar ensam. Men jag kan inte direkt bara be henne att vara någonannanstans.
Jag måste lösa det här på något sätt. För jag har verkligen tappat en så jäkla stor del av mig själv.
Kommentarer
Trackback
