honochhennes

Fan vad hemskt det här är!
Nu har Lisa lyckats få tillbaka sin lägenhet. Så hon kommer snart att flytta härifrån..
Det skär sönder mig. Jag kan inte sluta gråta.
Hon var här idag, jag grät 80% av tiden hon var här. Och så fort hon åkt "hem" eller vad man ska säga, hennes hem är ju här... :( I alla fall, så fort hon åkt tillbaka till sin familj så föll allt samman igen. Jag har gråtit konstant sen hon drog. Ibland försöker jag inbilla mig att jag är stark, att jag inte behöver henne, att jag klarar mig utan henne, att det finns andra, mycket bättre. Men det slår mig gång på gång att jag är kär.
Förstår ni? Jag är helt galet kär. Inte trodde jag att kärlek skulle göra ont. Jag trodde att det skulle vara en bra och underbar känsla.
Men när man har den känslan i sin kropp och inte får utlopp för den. Man får inte säga en massa fina saker, man får inte skicka gulliga sms, man får inte överraska med middagar eller bio, man får inte somna bredvid den personen varje natt. När kärleken inte kommer i uttryck så är det en äckligt hemsk känsla.
Om jag bara kunde sluta vara kär så skulle jag gärna vara utan den känslan. Den gör mig bara illamående och ledsen nu.
Jag vill ha tillbaka min fina flickvän och sambo. Dagen då jag tvingas ta bort hennes namn från dörren är dagen då mitt hjärta krossas ännu en gång. Kan det ens krossas mer?
Det känns som att jag tynar bort på nått sätt. Som att jag inte riktigt bryr mig om någonting just nu. Jag sköter mina plikter och går till jobbet. Men det är i princip så långt som min ork kan sträcka sig.
Jag går dit, agerar zombie, packar burar, hör knappt vad människor säger, är bara helt instängd i min egen värld.
Önskar jag kunde få vara ett litet koli som kunde packas undan i en bur och köras långt, långt bort.
Mina flyktkänslor är enorma just nu. Vill både fly från vardagen och från Västerås. Men jag har kämpat för mycket för att bara sticka nu.

Hur fan kunde det bli såhär? Jag trodde verkligen att vi hade det bra nu. Jag trodde vi båda var kära i varandra.
Så kom den här hemska jävla atombomben. Den krossade verkligen min värld.
Att få höra från sin flickvän att hon inte är kär längre, det är nog i princip det jobbigaste man någonsin kan få höra. Hon skulle kunnat säga att hon legat med någon annan, vad som helst, det skulle inte göra lika ont som det här.
Att vara olyckligt kär. Fuck it. Någon gång så sa jag att jag fann något spännande i att vara olyckligt kär. Jag tar tillbaka allt bra jag någonsin sagt om olycklig kärlek. Det är fan inte något som man vill känna.

Jag vill ha min Lisa hos mig i natt. Jag vill gå och borsta tänderna för att sen finna henne liggandes här på sängen, Krypa ner under täcket med henne och känna den där tryggheten som bara hon inger.

Varför, snälla varför förtjänar jag att må såhär dåligt? Räcker det inte med allt annat jag varit med om i livet? Måste jag bryta samman totalt också?

Jag borde sova, sov bara fem timmar i natt. Men det går inte. Så fort jag lägger mig ner så strömmar allt genom kroppen.
Jag är helt utmattad. Helt orkeslös. Men samtidigt så rastlös.

Hjälp...