honochhennes

Om jag bara hade vetat hur saker och ting skulle sluta, fast det visste jag kanske inerst inne. Om jag bara tänkt efter.
Men om jag varit klok, då hade jag kunnat förhindra allt det här från att ske. Jag hade kunnat göra saker annorlunda innan de ens hade skett.
Det känns som att jag står vid ravinens kant just nu. Jag står och vickar på en lös sten och jag vet att antingen så chansar jag, kastar mig mot säkerhet, men med risken att jag faller ändå, eller så står jag kvar, väntar på räddning, men vet med stor sannorlikhet att jag kommer falla hårt.
Just nu vill jag chansa. Jag vill ta alla chanser jag möjligtvis kan tänka mig. För om jag inte chansar så kommer jag ångra det för alltid.
Jag vet att förr eller senare så är det försent för att ångra sig, vilket jag borde ha förstått för längesen.
Men för mig är det inte försent förrän jag har kämpat tills jag drar mitt sista andetag.
Vissa saker och människor är värda att kämpa sig totalt slut över.
Jag tror att man själv inser när det är dags att ge upp, jag kan inte se det än. Så jag tänker göra allt i min makt för att få den framtid som jag tror att vi båda förtjänar.

Jag har aldrig förr känt en sån här känsla i bröstet förut, en känsla av att något är så galet fel. Allt som sker runtomkring är bara helt fel. Att hon inte sover i min famn på nätterna, att hon söker efter annan lägenhet, att hon sitter där helt kall och tom. Det är bara fel, fel, fel.
Jag vill öppna hennes ögon. Vill att hon ska se mig igen. Vill att hon ska minnas alla skratt vi delat. Alla bra stunder vi haft.
Hon är det bästa som hänt mig, på riktigt. Ingen annan kan ens komma i närheten av henne. Ja det kanske är elakt att säga så. Men det är sanningen. Jag har aldrig känt att jag vill dela livet så mycket med någon, som med henne.

Vill se henne skratta och le igen när hon ser på mig.
Hon sa för några dagar sen att vi hör ihop. Nu måste jag bevisa för henne att det verkligen är sant!

Jag älskar dig Lisa Sundkvist, nu och för alltid!