honochhennes

Om ni inte vill läsa om exakt hur hjärtesorg känns, då borde ni nog sluta läsa nu. Detta kommer bli ett tungt och jobbigt inlägg.
Så säg inte att jag inte varnat er.

Mitt hjärta blöder verkligen just nu. Jag vet att vissa inte uppskattar när jag skriver om det, men ja, ni har ju faktiskt ett eget val. Vill ni läsa om något peppt och chict så kan ni ju adressen till Kissie.

Jag har blivit söndertrampad på. Jag vet att jag varit elak ibland jag också, riktigt dum flera gånger faktiskt. Men nu är det här min blogg och jag vill skriva om mina känslor, hur jag känner på insidan.
Jag tror inte att det går att förstå förrän man själv blivt utsatt för riktigt svek. Jag visste inte det innan i alla fall. Jag visste inte hur det kändes när hjärtat slets ur kroppen. När allt man trodde på plötsligt visade sig vara en lögn. Att ge så himla mycket kärlek för att inse att det inte ens var besvarat.
Trots mina brister och fel så vet jag att jag är en jäkligt bra människa. Jag är oftast den första som frågar hur människor mår. Jag är den som skulle gå genom eld för de jag verkligen tycker om, och ibland för vissa andra också. Jag har så mycket att ge ibland så kan jag ge utan att få tillbaka också, för jag tycker om när människor blir glada. Jag tycker om att kunna sprida leenden, det ger mig energin att fortsätta.
Fast just nu känns det som att min energi verkligen bara runnit iväg. Jag tänker inte gå in på detaljer, för så småsint och taskig är jag inte. Jag kan bara säga att jag verkligen fått mitt hjärta krossat av den personen som jag verkligen är kär i.
Jag tror att det är stor skillnad på kärlek och att älska. Det gör ont när någon man älskar sårar, men absolut inte på samma sätt som när man är kär. Då har verkligen den andra personen makten över ditt hjärta. Vilket gör det så enkelt att bara krama sönder det. När som helst, hur som helst.

Jag har insett en sak, och det är att karma verkligen existerar, och det slår tillbaka. HÅRT. Som ett jävla knytnävsslag av någon med en hand gjord av järn. Som att bli knytnävsslagen av en riddare kan man säga. Pang, rakt i ansiktet.
Jag tror min näsa är hel, men det är värre med alla inre organ. Hjärtat, hjärnan, själen. Sönderslagna.

Hur i helvete kunde det ens bli såhär? Jag har så otroligt mycket kärlek att ge. Min kärlek är långt ifrån slut.
Ibland funderar jag på om jag ens är på rätt plats. Jag kanske borde vara någon annanstans. Långt bort från allt detta.
Vilket får mig att tänka på water for elephants igen. Scenen som jag älskar. När Jacob säger till Marlena att det finns ett bättre liv menat för henne. Oavsett om det är med honom eller inte. Men hon måste våga hoppa, nu.
Jag kanske också borde våga. Kanske borde söka i min själ och ta reda på åt vilket håll jag ska hoppa. Det finns så otroligt många möjligheter, så många vägar som jag skulle kunna gå. Men det handlar också om att våga, att våga hoppa, trots att man inte vet vart man kommer landa någonstans.

Just nu känns framtiden otroligt suddig. Allt jag trodde på och levde för har slitits ifrån mig. Hur tusan går man vidare?
Känner mig helt tom. Som ett skal som bara sitter här. Samtidigt så vet vi ju alla att jag inte är riktigt så tom, eftersom orden alltid kan flöda ur mig. Något jag aldrig tappar är detta. Kraften att orka skriva.
Men allt annat har jag tappat. Orken, motivationen, lusten, kärleken..

Trodde inte att det var möjligt att hamna i det här tillståndet, men nu är det så. Och jag önskar inte det här till min värsta fiende ens. Ingen borde behöva genomgå ett riktigt krossat hjärta.

- Tro mig, det gör ont.