honochhennes

Vilken jävla helvetes dag!
Jag är jätteglad att jag har ett jobb, verkligen. Men ibland är det fan inte kul att behöva prestera hela tiden. Att känna att det faktiskt inte går att gå undan när man är ledsen. Det är bara att pressa tillbaka så hårt det bara går.  Svälja hundra gånger, titta upp i taket en stund så att tårarna inte har chansen att trilla ner för kinden. Sen tuta och köra.
Aningen ofokuserad har jag varit idag. Vält ner kartonger rakt över huvudet på mig själv, kört in i någon annans burar så min nästan välte av trucken, slagit mig själv med hörnet på en kartong rakt i pannan (ajj).
Det är inte enkelt att jobba när hjärnan är någon helt annanstans. Jag blir helt galen.
Har bara känt för att springa därifrån flera gånger. Är i alla fall glad över det stöd jag finns! Och det var så skönt att prata en stund med Evelina när hon kom till jobbet. Ingen behöver lösa mina problem, men att det finns de som bara lyssnar är guld värt!

Jag känner mig halv just nu. Det är en stor del som saknas. Varje andetag gör liksom ont. Jag går runt och är totalt skräckslagen hela tiden. Skräckslagen för att jag kanske förlorat den människan som jag verkligen vill dela framtiden med. Vad händer om jag inte lyckas få tillbaka henne? Vad händer om hon vägrar se hur jag ändrats och hur mycket kärlek jag vill ge henne?
Jag har bara snuddat vid tanken lite grann, jag vågar inte tänka på det för mycket. För då kommer jag krossas totalt. Jag lever på hoppet. Att hon ska se mig. Se in i mina ögon och se min kärlek igen och känna värmen jag ger henne.

Utan Lisa, ingen Frida.