honochhennes

Jag tänker för en gångs skull inte öppna mig allt för mycket om saker och ting. Vet att personen det gäller sagt tidigare att hon inte vill att jag "hänger ut" henne, så jag tänker låta bli.

 

Kan säga att jag hade en riktigt blandad kväll och natt igår.

Sammanfattar den såhär; fest, flator, drama, dans, strippstång, shots, killar, cp-taxichaufför, soffmys. Lite så på ett ungefär. Och så låter jag allt däremellan vara osagt.

Kul att vara ute med en straight person för en gångs skull!

 

Jag har känt mig så himla kluven idag. Det finns så många fina saker som en person har sagt till mig. Fått mig att le och skina upp. Men igår slängde hon en stor sten på mig som det stod "verklighet" på.

Jag har nog varit för mycket uppe i det blå och svävat. Gått runt och trott en massa saker. Men ja, så verkligheten slog mig jävligt hårt i huvudet.

Har dock inte velat tänka så mycket idag. Har mest lyssnat på musik och skiftat mellan att befinna mig på soffan och i sängen. En liten promenad fick jag mig också.

 

Jag kan erkänna att jag verkligen inte har varit Guds bästa barn, jag kan till och med säga att jag varit riktigt jävlig då och då. Men tillslut så når man liksom fram till en avgrund. Då man står där och kikar ner och får tanken att om jag fortsätter så kommer jag tvinga mig själv att falla handlöst rakt ner. Vilket det inte är värt! Det är då man måste stanna upp och tänka över vem man framstår att vara och vem man faktiskt VILL vara. Jag har nått den där branten. Och jag bestämde mig för att backa. För att plocka fram det jag tycker om med mig själv och låta något slags osäkert skal få falla ensamt ner i djupet. För det var inte jag. Det var en massa osäkerhet, olycka och rädsla, som bara behövde få försvinna.

Jag är tryggare i mig själv nu och i mina känslor. Jag kan våga visa dem. Förut var jag alltid så rädd för att bli sårad, så jag sårade först i stället. För att skydda mig själv. Det är slut på det. Jag gör inte så längre. Dock fick jag ett ganska fint bevis igår på att människor kan bete sig som svin. Men på något sätt så är det okej. Jag vet ju av egna erfarenheter att man inte mår bra i sig själv om man sårar andra. Vilket får mig att tycka mer synd om den där personen, än att vara arg. Visst, att bli besviken, det är klart jag blev. Men det är en tillfällig känsla. Det är inget som jag behöver bygga upp något runt. Det är något som går över.

 

..Ska egoboosta mig själv lite grann. Vilket inte är för att få mig själv att framstå som störst, bäst och vackrast. Nej det är för att det är så himla enkelt att trycka ner sig själv när man gjort något dumt. Så nu vill jag faktiskt hylla mig själv. För att jag är bra.

Jag har en inre glöd, en styrka som jag inte alltid har litat på fanns, men den har alltid funnits där.
Jag är en god människa, som vill gott och som har så enormt mycket att ge.

Jag är bra helt enkelt. En fin människa.

 

Dags att sova kanske!

Och glöm inte bort att ta hand om varandra där ute i höstmörkret.