honochhennes

Idag är det en sån där dag. Då Melissa Horn strömmar ur högtalarna. Löven på träden sjunger på sin sista melodi. Björkarna är snart helt kala. Och jag sitter här under min mysigaste filt och skapar tid för hundratals tankar.

De senaste dagarna har varit så himla värdelösa. Har bara känt mig så otroligt tom och kall. Hon som en gång fick mig att le, hon får bara hjärtat att dra ihop sig till ett litet russin nu.

Litet och obefintligt.

Jag funderar över för mycket, men samtidigt alldeles för lite.

Har ett hål inom mig som jag inte vet vad det ska fyllas med. Det är som att vara hungrig, men bara dricka vatten, så du tror att du är mätt, men du lurar bara dig själv.

Jag tror att jag vill lura mitt hjärta och min hjärna. Men ju mer vatten jag fyller mitt hjärta med desto mer russinkaraktär kommer det att få. Det behöver en annan substans, något som kan fylla ut det på riktigt.

Och jag svamlar som vanligt. Blir inte klok på mina egna tankar och känslor.

 

Får man låta timmarna ticka förbi utan att greppa någonting?

Får man sova så mycket att sömnen blir till vardag?

Får man isolera sig så pass mycket att man glömmer människorna utanför?

Får man gömma sina känslor och strunta i att göra avtryck i någon annans själ?

 

Får jag?