honochhennes

Vart ska jag ens börja idag? Känner mig så himla loj i huvudet. Eller snarare loj i mitt uttryck. Jag har tusen

Tog en promenad hemåt nyss, vilket var otroligt deprimerande. Jag la märke till de allra gråaste detaljerna. Döda träd, ful graffiti, människor utan leenden, sönderrostade bilar. Försökte titta upp på himlen, men den bländade mig. Det fick några ensamma tårar att långsamt rinna ner längst mina kinder.

Kändes som att jag inte kunna vänta med att komma hem, för jag ville bara få sätta mig ner och formulera om mina tankar till ord. Men nu när jag väl sitter här så känns det som att min söndermålade canvas bara är helt tom. Det är bara en vit intetsägande yta.

Känner mig flippad och lugn på samma gång. Som att jag skulle vilja springa det fortaste jag kan, fast i slowmotion. Jag blir inte klok på mig själv.

Jag vet inte om det bara är tillfälligheter alltihop, om det är min pmds som gör sig påmind, antar att det är dags för de där hormonrubbningarna. Hurra...

 

Jag känner någon konstig frustration i kroppen. Som att jag väntar på att något ska ske. Men vet inte riktigt vad. Vilket gör det hela ännu mer frustrerande. Det är nästan så att jag vill förgifta mig själv med lite brunt å-vatten. Bara för att. Om jag nu ska ha en massa "bara-för-att"-känslor så kan jag väl lika gärna göra massa bara för att. För att det vore vidrigt, vilket egentligen ger det en innebörd och skapar ett obefintligt bara för att..

Svammel-maja är i farten märker jag. Men vad gör det.

 

Det är så himla mycket mer jag vill säga egentligen. Hjärnan går på högvarv, men kontakten mellan hjärna och fingrar verkar fått någon slags kortslutning. Får nog stoppa fingrarna i ett eluttag så kanske det återställs till det normala.