honochhennes

Jag vet inte riktigt vad det är, men jag är helt galet rastlös. Känner som en jättefrustration i hela kroppen. Kan inte sätta fingret på vad det är riktigt. Något känns bara så himla jobbigt.

Varför ska det vara såhär för? Jag orkar faktiskt inte med det. Mitt allmäntillstånd skulle jag säga är bra, i alla fall på insidan. Men gräver man lite djupare, går in i min hjärna med förstoringsglas, ja då skulle man kanske kunna se saker. Och vem vill se saker? Ja inte jag i alla fall.

Läste lite gamla blogginlägg förut från 2010. När jag hade en ordentlig skrivarperiod. Då inspirationen flödade. Hittade den här texten och kände att det passar lite in på känslan jag har nu.

 

"Så länge mina ord vilar kan jag inte vakna upp och ta nästa steg, varken framåt eller bakåt. Jag vill dansa. En bestämd tango, en hjärtskärande balett, en glad lindy hop. Vad som helst. Bara något händer. Gillar inte att bara sitta här och apatiskt gunga fram och tillbaka."

 

Det känns som att jag har en slags gnagande känsla av saknad i mitt bröst. Men jag vet inte efter vad eller vem..  Som att något fattas bara. Och jag blir galen.