honochhennes

Jag är så sjukt förvirrad just nu.

Är lycklig som in i helvete, verkligen. Har äntligen hittat rätt här i livet. Jag har hittat den där människan som

får mitt hjärta att slå dubbla slag. Som får mig att sväva på moln. Som gör att alla andra är gråa i jämförelse.

 

Men livet är inte riktigt så enkelt ändå. Inte med tanke på att det är 40 mil mellan mig och min älskade. Det gör verkligen saker och ting en aning mer komplicerade än vad de bör vara. Vi har eventuellt kommit på en lösning. Men jag vacklar lite. Jag vet inte om det är den bästa lösningen. Jag får lite ångest över att ta såna där beslut.
Jag får inte vara för impulsiv. Det har jag varit så det räcker i mitt liv.

Jag har byggt upp ett ordentligt och stabilt liv här i Västerås. När jag flyttade hit för nästan tre år sen så hade jag inget. Jag hade inget jobb, kände inte en enda människa här. Jag stod verkligen helt på egna ben.
Men det gick snabbt att lära känna nytt folk. Redan första gången jag var ute på krogen så lärde jag känna Naemi och Andreas, som jag än idag är vän med. Snabbt så lärde jag känna Linda, Anna, Chokko, Sandra, Suzze, Jennifer, Betty, Jessica. Sen med åren så har den där listan bara fyllts på. Jag har nästan aldrig känt mig ensam i Västerås. Förutom depp-perioder, men vem känner sig inte ensamast i världen då?
Västerås är staden som byggde upp mig. I Sundsvall var jag en trasig och rädd människa. Jag hade en massa vänner där också. Men jag mådde inte alls bra i mig själv. Jag var på gränsen mellan liv och död hela tiden.
Förutom under Återkommande mode-tiden. Det var den bästa tiden i mitt liv. Men efter det så föll jag samman igen. Jag var helt enkelt ingen snäll människa. Så som jag behandlade folk, så ska ingen behöva behandlas. Jag skämms fortfarande över en hel del saker.
Men, det jag vill säga är att under dessa år i Västerås så har jag blivit en helt ny människa. Jag har vuxit, jag har hittat mig själv och blivit den personen som jag vill vara, den jag känner mig som inuti.
Jag älskar mig själv och mina fina vänner som jag har här.
Känner dock lite som att jag missunnat dem på sistone. Jag har varit en hel del i Göteborg, och när jag inte varit där så har jag behövt jobba. Det har liksom inte funnits tid för något annat.
Jag är lite rädd för framtiden. Orolig över om jag kommer göra rätt val eller inte.
Västerås eller Göteborg? Det är frågan. Eller kommer jag lyckas balansera dem båda två? Finns risken att jag tillslut kraschar av pressen och stressen?
Jag vet att jag är starkare nu än vad jag någonsin varit, men är jag tillräckligt stark?
Jag älskar Sandra, och skulle göra allt för henne och mig. Men det kräver också en hel del uppoffring från min sida. Kan jag lyckas vända ryggen mot min trygghet, mot alla mina vänner som står med öppna armar?
Vända det ryggen och möta en ovis framtid. Livet är en risk. Det vet jag.

Antingen hoppar jag utan fallskärm och hoppas att jag landar mjukt, eller så håller jag krampaktigt i snöret till fallskärmen. För då kan jag blunda när livet blir för otäckt.

Åh livet, ge mig ett tecken på vad som är rätt och fel.