honochhennes

Ibland förstår jag mig inte riktigt på vissa människor. Det är nästan skrattretande hur vissa tänker. Eller hur de inte alls tänker. Jag menar finns det inte en gnutta vett och sans i varje individ? Börjar tveka lite grann faktiskt. Blir lite rädd att många är fega och så otroligt rädda för att vara ensamma, att de gör vad som helst för att dämpa den ångesten. Varför känner folk det behovet? Vissa är värda så mycket bättre, men de nöjer sig med hälften, just på grund av rädslan. Det är dumt.

Jag har också varit dum, så jag kanske borde slängas under en sten jag också, tillsammans med alla andra idioter. Dock så har jag i alla fall kommit till insikt. Har insett vad jag förtjänar och vilktigast av allt; Vem.

Varför ska jag alltid oroa mig och tänka så mycket på alla andra för? Folk gör ju sina val. Jag borde inte ens bry mig. Borde bara skratta åt det faktum att jag kom undan.

Men tydligen så har jag sån där dum empati som gör att jag känner medlidande. Fast jag kan bli arg och irriterad. Men blir det för att jag bryr mig. För mycket.
Empatiska jävel.