honochhennes

Förut har jag bara känt mitt hjärta som någon slags blodpumpande muskelmassa. Något inte allt för märkvärdigt.

Men nu känner jag verkligen mitt hjärta, på riktigt.
Stod nyss i köket och skulle fixa med lite mat, hörde en fin låt flöda ur högtalarna inne i vardagsrummet, solens strålar slog genom rutan och värmde mig. Men det var inte låten som gav mig en känsla av eufori eller solen som värme mig från insidan. Det var mitt pumpande hjärta som skrek ut signaler till resten av kroppen.

Och jag kände det i hela kroppen, i varje liten cell, min hjärna tänkte det och mitt hjärta kände det definitivt.
Den där otroliga känslan av kärlek, lycka, hopp, framtidstro. Jag kunde inte hålla mig ifrån att le stort för mig själv och skratt till lite åt att lycka faktiskt kommer till de som förtjänar det. Förr eller senare så slår blixten ner.

I mig så har den slagit ner med enorm kraft. Känns lite som en utanför kroppen känsla. Som att jag ser allt hända, från avstånd, så jag kan både se och känna lyckan samtidigt.

 

Aldrig någonsin har en annan människa haft sån här påverkan på mig. Hon får hela min gråa vardag att fyllas med färg.
Jag tröttnar aldrig på att se henne le, på att titta in i hennes ögon, på att ge henne komplimanger och se henne fyllas med kärlek.

Varje sekund som jag är utan henne så längtar jag otroligt mycket efter henne. Hon är allt jag behöver och ännu mer därtill.

 

Triss har definitivt rätt..
..För plötsligt händer det.