honochhennes

Ibland är livet sådär rättvist att det blir orättvist tillslut.

Lät det konstigt?

Alltså jag har ju haft turen att träffa den vackraste människan på denna jord. Jag älskar henne mer än jag trodde det var möjligt att älska en annan människa. Hon gör mig hel och får mig att känna sån styrka och livsglädje.
Men det orättvisa i allt är att jag inte kan ha henne hos mig varje dag. Jag måste sitta här, 40 mil ifrån henne, med all denna lycka som jag bara vill få utlopp för. Jag behöver få kyssa henne när jag vill. Jag behöver få se in i hennes ögon innan jag går och lägger mig. Jag behöver få sitta och skratta med henne och titta på hennes vackra leende.
Jag är världens lyckligaste, för jag har fått den finaste gåvan man kan, kärlek med en underbar människa.
Nu vill jag bara kapa det här avståndet. Jag vill inte att hon ska vara sådär långt bort. Hon hör hemma i min famn.
Det känns som att livet äntligen belönat mig, för allt slit och all skit jag fått utstå. Jag har haft det otroligt tufft under många år. Känt att jag vill ge upp allt flera gånger. Att detta liv inte varit för mig. Men väntan har varit värt det. Jag har vuxit mig stark och nu äntligen funnit personen som jag hoppas jag får dela hela mitt liv med.

Många säger att kärlek är något man får ta vara på nu, något bräckligt som oftast inte håller. Personer är bittra och tror inte på att man kan hitta The one and only.
Fast blixten slår aldrig ner två gånger på samma ställe heller, sägs det. Men varje gång Sandra tittar på mig så känns det som att blixten går rakt igenom mig, gång på gång

Jag är lycklig, jag är kär. Jag är precis där jag vill vara i livet, rent känslomässigt. Med min fina flickvän.
Jag ser fram emot idag, imogon och hela framtiden med henne. Det finns så mycket jag vill uppleva med henne. Platser jag vill se. Känslor jag vill känna. Ögonblick som inte får missas.

Sandra är min största sanning.
Hon är värd all min uppmärksamhet, min kärlek, min tillit.
Hon är värd att få hålla mitt hjärta i sin hand, för alltid.